Bombsäkert

I Per Ahlmarks värld har muren aldrig fallit. Per Wirtén förundras över en äreräddad krigsentusiast.

I Irak flimrar sommarhettan. Som krigsmotståndare är jag förstummad över att den amerikanska armén fortfarande inte lyckats hitta några kemiska eller biologiska vapenlager. Inte nånting. Jag trodde det var självklart. Vilken tyrann har inte lite senapsgas i uthuset?
Jag läser Per Ahlmarks kolumner I Dagens Nyheter från de senaste 18 månaderna. En lång trumeld om det stora hotet från Irak. Hussein har atomvapen om några månader, försäkrar han. Och den 23 november: I landet finns några tusen ton av kemiska och biologiska vapen. Kärnvapenprogrammet har 10 000-tals anställda och regimen har resurser att döda 100 000-tals eller miljoner människor. En månad tidigare förutspådde han att CNN direkt efter Bagdads fall “kommer att anstränga sig att tv-filma hur USA-soldater upptäcker och spränger atomfabrikerna”.
Hans Blix oförmåga att förstå detta gjorde även honom till “ett hot mot oss alla”. De som tvivlade på den amerikanska och brittiska krigspropagandan var egentligen ett slags medlöpare till tyranniet.
Men nu sprids tvivlet som ringar på vattnet. Bushadministrationens påståenden granskas av kongressen och i London medger inrikesministern att regeringen handskades slarvigt med svajiga uppgifter om Iraks massförstörelsevapen. Efterfesten har kommit av sig och flaggorna slokar. Det är möjligt att vapnen så småningom dyker upp, men knappast i den omfattning som Ahlmark och andra utlovade. Regimen hade inte vapen att döda hundratusentals fiender, den kunde inte ens försvara sin huvudstad.
Var finns eftertanken? Ahlmark trummar vidare som om inget hänt. Kan vi inte kräva mer när hela bygget ser ut att störta samman? Inte bara från Ahlmark utan även från de liberala ledarskribenter som var snabba att utnämna honom till krigets segrare.
Omdet inte finns några vapenlager är situationen oerhörd. Det betyder att 18 månader av intensiv opinionsbildning på DN:s ledarsida byggde på lögn.
Massförstörelsevapnen var nämligen centrala för Per Ahlmarks argumentation. Det var om vapnen och hotet mot USA och Europa kriget gällde. Frihet och demokrati för Iraks folk var aldrig annat än understödjande eller sekundära argument. Det var “vi” som var hotade. Som måste försvara oss mot Bagdad. Krigets komplicerade regionala konsekvenser, de som nu börjar bli tydliga, berörde han aldrig – inte med ett enda ord: betyder Bagdads fall att den svaga demokratirörelsen i arabvärlden väcks till liv, att den korrupta arabnationalismen nyföds eller att den totalitära islamismen får nytt bränsle?
Ahlmarks återkomst som inflytelserik kolumnist är märklig, men ett tecken på hur världen förändrats efter 11 september. Jag slås av hur han påminner om Jan Myrdal med en världsbild från det kalla krigets tydliga uppdelning mellan geopolitiska poler där ideologi bands samman med nationer och maktblock. Han verkar inte trivas i andra landskap. Med murens fall tappade han gnistan, skrev helst böcker om tiden före 1989 (som Vänstern och tyranniet, nu i pocketutgåva) och återfick den först med kriget mot terrorismen. Vad hade Ahlmark att säga om Osloprocessen eller globaliseringens decennium?
Både Myrdal och Ahlmark framställer sig som outsiders i inre exil. Ahlmarks ord från 1980 hur han känner han en järnhand över bröstet, en isvind i hjärtat, varje gång han landar på Arlanda är klassiska. Nu liknar han Sverige vid ett daghem. Folkpartiet är helkasst och Europa oansvarigt. Svensk debatt så småttig att han inte vill befatta sig. I distanseringen från alla oss andra finns en moralisk högstämdhet och självuppskattning som är lika provocerande som den renhetstanke läsaren hela tiden anar. Det är svart mot vitt. Demokratins ideal går före den demokratiska vardagens futtigheter.
Jag kan inte tolka Ahlmarks alla kolumner annorlunda än att EU måste underordna sig den amerikanska högerns maktambitioner och drömmar om en imperialistisk världsordning. USA erbjuder “beskydd”, skriver han gång på gång, och jag antar att det är “an offer we can´t refuse”. Kritik mot Washington framstår som ett slags förräderi. Den som inte är med är mot.
I en artikel i nya Judisk Krönika skriver Peter Luthersson uppskattande att det inte krävs så mycket subtilitet för att skriva som Ahlmark.
Det är som att läsa Jan Myrdals gamla kolumner i FiB/Kulturfront, men från motsatt utgångspunkt. Och jag slås av den oväntade tanken att likheten mellan de båda kanske är att de delar medlöperiets psykologi, för att använda Ahlmarks egna terminologi. Ett rimligt antagande är att frågan om vapnens reella existen inte betyder mer för honom än den stora svälten i Maos Kina gjorde för Myrdal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.