Bröderna Marx

Michael Hardt och Antonio Negri är Marx och Engels som Helan och Halvan. Per Wirtén häpnar inför en filosofi som är lika förförisk som bisarr.

Någon vecka före 11 september pratade Michael Hardt om Imperiet på en bokhandel i Chapel Hill i hemstaten North Carolina. Inför en förvånad publik insisterade han att det inte finns någon amerikansk imperialism längre, att rörelsen för global rättvisa begår ett misstag när de kritiserar USA för rovdriften.
Ryktet om Hardts och Negris bok hade börjat spridas, men få hunnit läsa den. Och det var nog många i den fullsatta bokhandeln som hade svårt att hänga med när han skissade upp det moderna imperiets konturer. Eller snarare frånvaron av konturer eftersom det inte har några yttre gränslinjer. Imperiet är allomslutande, det sträcker sig runt hela jorden och tränger djupt ner i varje människas innersta genuppsättning.
Det finns inte längre något ”utanför”. Och inget maktcentrum. Imperiet är våra liv. Förvisso en maktmaskin, en nätverksliknande struktur som inte formas genom makten i sig, utan genom förmågan att visa upp makt som står i fredens och rättvisans tjänst, sade han. Åhörarna började se förvirrade ut – en del skeptiska, andra allt mer intresserade. Här ställdes ju invanda mönster på huvudet.
Mot imperiet står mängden – det myller av människor som driver utvecklingen framåt och inte längre accepterar att fösas samman i homogena kollektiv som ”folket” eller ”arbetarklassen”. Nu vaknade några åhörare för här anknöt ju Hardt till en välbekant amerikansk populistisk idétradition. För hundra år sedan formulerat just här i North Carolina som folket mot plutokraterna, nu som mängden mot imperiet.
Men befrielsen finns inte längre utanför imperiet, tillade han. Den kan bara erövras genom att ”passera genom imperiet och komma ut på andra sidan”. Den nya ordningen är ett framsteg eftersom det äntligen möjliggör revolutionen, den förlösande befrielse där mängdens längtan efter en paradisisk sammansmältning äntligen kan realiseras i ett slags cyberdröm där gränser mellan natur och kultur, människa och maskin, individ och struktur upphävs.
Efter föredraget infann sig en speciell stämning i lokalen. Som att vi ställts inför en beskrivning av världen som samtidigt kändes helt rätt och totalt wacko. Hade vi mött vår tids Karl Marx, vänsterns Alvin Toffler eller Helan och Halvan i den politisk-filosofiska underhållningsbranschan? Snart två år efter mötet och när deras bok slutligen finns på svenska är mitt svar: alla tre.
Sedan kom 11 september, Kriget mot terrorismen och så småningom angreppet mot Irak. Imperiet har plötsligt blivit ett begrepp i centrum. Men kanske inte som Hardt och Negri tänkt sig.
En av den mäktiga och svårtolkade bokens centrala distinktioner är mellan den gamla imperialismen och det moderna imperiet. Två helt olika fenomen som står i motsats till varandra. Imperiet kan inte acceptera att ett enskilt land driver imperialistisk politik i nationellt egenintresse. Det skulle hota de gränslösa flöden och nätverk, den sofistikerade maktutövning och flexibilitet, som samtidigt väver samman och åtskiljer mänskligheten. Imperiets politik är inte imperialistisk. Den är imperiell. Skillnaden är oceanisk.
Hardt och Negri pekar på kriget i Kuwait 1991 som ett genombrott där USA inte agerade efter eget intresse, utan som en polisstyrka på världssamfundets – eller imperiets – uppdrag. Mönstret upprepades i Kosovo.
Men nu står vi plötsligt i ett läge där Washington ignorerar alla de globala organ och konventioner, den rättsordning, som Hardt och Negri menar är grundläggande delar av imperiets maktmaskin. Kriget i Irak var istället ett klassiskt imperialistiskt krig om territoriell kontroll, bestämt utifrån en säkerhetsdoktrin med innebörden att inga länder eller regioner får hota eller ens ifrågasätta USA:s globala dominans.
Marxistiska kritiker menar att Hardt och Negris analys därmed motbevisats. Men Imperiets beskrivning av de nätverksliknande globala maktstrukturer, som även Manuel Castells gör i sina böcker, är för påträngande realistiska för att tillbakavisas. ”Imperiet materialiseras inför våra ögon”, är Hardts och Negris fantasieggande startpunkt. Men räcker det? Kriget mot terrorismen motbevisar nödvändigtvis inte Hardt och Negri, men komplicerar beskrivning eftersom världshändelserna nu snarare domineras av en återfödd amerikansk imperialism än ett framväxande ickenationellt imperium.
Ett sådant dubbelseende leder till den oväntade slutsatsen att Bush politik kommer att möta ett växande motstånd inte bara från ”mängden” utan också från imperiets strukturer. USA-imperialismen är reell men föråldrad och hotar i själva verket globaliseringens finmaskiga kommunikationsströmmar och strävan efter gränslös rörlighet. Kriget mot terrorismen tvingar tillbaka en massa taggtråd och gränsmurar som både människor och kapital skakat av sig efter Berlinmurens fall.
Förenklat skulle man kunna tolka situationen som en sista avgörande strid mellan imperiet och imperialismen. Eller att två imperier av helt olika typ står mot varandra. I värsta fall smälter samman.
Problemet är mångdimensionellt. Hardt och Negri ger trots allt USA en ”priviligierad position” i imperiets nätverk. USA har armén och vapnen. Men egentligen är det konstitutionen som ger landet dess position. Den fungerar som matris för Imperiet. Gillande citerar de Hannah Arendts ord om att den amerikanska revolutionen överglänser den franska, eftersom den inte bara rörde livets nödtorft utan ville garantera friheten.
Imperiet är en oväntad bok. Egentligen omöjlig. Den möter avsky från liberaler, socialdemokrater och neokommunister. Den skåpar ut stora delar av antiglobaliseringsrörelsen, för att inte tala om vänsternationalismen och antiamerikanismen. Budskapet är tvärtom: Påskynda globaliseringen! Riv gränser i ännu högre tempo än kapitalet! De hugger ut en alldeles egen gata i snårskogen och säger ”Välkomna till framtiden”. Boken är skandalös. Och just därför så magnifik. Förförisk. Himlastormande. Och gränslöst bisarr.
Med ett språk som hela tiden ligger i yttersta framkant, på gränsen att falla ner i meningslöshet, smälter de samman postmodern politisk filosofi till en politisk helhet med Foucault, Debord, Castells, Touraine och Bhabha som hörnstenar. Och i bakgrunden en republikansk tradition: Machiavelli, Spinoza och Marx.
I själva verket pressar de fram en ”berättelse” i klassisk tappning som rymmer just de tystnader, uteslutningar och underordningar som de postmoderna filosofer de åberopar lärt oss leta efter. Här finns exempelvis ingen feminism. Tredje världen är nästan helt exkluderad. Välfärdsstaten nämn
s bara i förbigående. Och demokratin inte alls.
I deras svep över den moderna historien är demokratin – den största revolutionen av alla – helt ”bortglömd”. Det är en intressant tystnad. För den rymmer en annan syn på demokrati.
Imperiet leder ofelbart, men en aning oväntat, mina tankar till väckelsen och P-O Enquists roman om pingströrelsen. I Lewis resa tycker sig Lewi Pethrus se hur församlingen – kvinnohavet – smälter samman till en kropp, till en levande organism av många i ett. I dessa ögonblick av ett transformerades församlingen till en rörelse ledd av en inre kraft. Den representativa demokratin blev onödig, ja ett hinder för Guds och Andens arbete med människomaterialet, och ett världsligt försök att splittra, spjälka upp och behärska det omedelbara.
Hardt och Negri ansluter sig till Lewi Pethrus. Det representativa och formella är ett hinder för mängden. De menar bland annat att den amerikanska arbetarklassen är starkast av alla – just därför att de inte är fackligt organiserade kan de utveckla en omedelbar makt – i ett avsnitt skrivet under stark påverkan av Helan och Halvan. (Ja, man undrar ibland vilken planet de lever på.)
Väckelsens folk längtade efter sammansmältning med en transcendent kropp. Alla i och genom Kristus, som olika lemmar på samma kropp.
Hardt och Negri längtar efter en liknande sammansmältning, men med en immanent kropp: mängdens kärleksfulla sammansmältning till mängdens makt.
Det är en längtan eller ett begär som förmodligen är allmänmänskligt. Den tidiga väckelserörelsen bejakade den, men i motsats till Pingströrelsen upptäckte de att den måste tyglas och medlet blev den formella och representativa demokratin. De lade styrelseprotokollet och årsmötet mellan sin längtan och sin Gud.
Arbetarrörelsen gjorde samma upptäckt. Hardt och Negri tillhör den minoritet som däremot alltid insisterat att fullt ut bejaka Den Helige Andens revolutionära, omedelbara och hänsynslösa – men alltid ”kärleksfulla” – potential. Nu i global skala. Deras förlösning är andras mardröm.

Michael Hardt, Antonio Negri: Imperiet
Vertigo/Glänta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.