En vandring in i mörkret

Det finns inga givna utvägar ur läget i Irak och tiden är knapp. Världssamfundet måste granska och kritisera USA:s och Storbritanniens ockupation och samtidigt arbeta för ett demokratiskt irakiskt oberoende.

För krigsmotståndarna har situationen i Irak blivit ett svårt politiskt och moraliskt dilemma. USA:s och Storbritanniens krig var oförsvarbart men finns det något alternativ till fortsatt ockupation?
I Bagdad börjar stadslivet långsamt återgå till mer normala förhållanden med kvällsöppna butiker och caféer. Kanske kan man börja känna en friare andhämtning. Men samtidigt pågår ett lågskaligt gerillakrig som inte verkar mattas: dagliga bakhåll mot amerikanska soldater, oljeledningarna brinner, vatten- och elförsörjning haltar efter attentat.
Newsweeks reporter i Bagdad har träffat den ryktesomsusade motståndsrörelsen Mohammeds armé som säger: ”Vi lovar att bränna deras stridsvagnar. Dom ska dö”. Reportern finner den explosiva blandningen av irakisk-arabisk nationalism, religiös hängivenhet och antijudiskt hat. Hela den lappade armé av yrkesrevolutionärer som allt sedan det afghanska kriget mot Sovjet drivit omkring och satt skräck i Mellanöstern verkar nu samlas utanför Bagdads förorter.
Samtidigt kollapsar huvudnumret i vinterns krigspropaganda – regimens massförstörelsevapen – ut i en tom och vitglödgad öken där det inte verkar finnas några kärnvapenfabriker. Direkt efter Bagdads fall kommer CNN att ”att tv-filma hur USA-soldater upptäcker och spränger atomfabrikerna,” skrev Per Ahlmark i Dagens Nyheter. Nu skriver han ingenting.
För de som var krigsmotståndare utifrån en nationalistisk grundsyn – att varje folks självbestämmande är ett absolut värde – är konflikten enkel: ockupationsstyrkorna måste omedelbart lämna Irak eftersom deras närvaro per definition är en form av förtryck.
Men kan man verkligen argumentera så? Innebär det inte en reträtt från tanken på ett globalt ansvar för andra människor?
Utan amerikanska och brittiska styrkor lämnas landet fritt för den gamla korrupta apparatens återkomst – samma stil som den gamla regimen men utan Saddan Hussein, säger Muhammeds armé i Newsweek. De som nu ligger i bakhåll är inte frihetskämpar, de flesta av dem försvarar gamla privilegier, slåss för pengar eller möjligen för drömmar om ännu en totalitär men nu islamsk ordning.
De amerikanska och brittiska styrkorna har ersatt den tyranniska staten som landets sammanhållande kraft. Utan dem återstår ett sönderfall som Libanons, Jugoslaviens eller Liberias.
Irak kan ställas under internationella administration där FN spelar huvudrollen, svarar en del krigsmotståndare i sina försök att begränsa USA:s maktutövning.
Men inte heller den utvägen är tillfredsställande. FN framstår i själva verket som mindre kapabel än de nuvarande ockupationsstyrkorna att samtidigt rensa upp och bygga nytt. Oavsett hur viktig en internationell rättsordning än är så vore FN-flaggan i nuläget en svagare garant för frihet och säkerhet i Bagdad än de amerikanska och brittiska.
Förutom den här praktiska orsaken finns det även ett principiellt skäl som talar mot FN-ansvar. USA och Storbritannien valde krig trots att både säkerhetsrådet och världssamfundet ville annorlunda. Bagdad föll snabbt. Den irakiska armén med alla sina massförstörelsevapen försvann utan spår. Men återvänder nu som gerilla och skapar oväntad oreda. Ska då FN ta rollen som städgumma åt det amerikanska imperiet? Måste inte USA och Storbritannien ta ansvar för den situation de skapat även om det blir dyrt och obekvämt?
Kriget i Irak har hela tiden varit mycket större än bara Saddam Hussein. När de oficiella argumenten för krig nu faller är det helt uppenbart att syftet var att förstärka USA:s sviktande kontroll över Mellanöstern. Ett klassiskt imperialistiskt krig. Och irakfrågans verkliga sprängkraft kom ur frågan om FN och världssamfundet ska lyckas bädda in USA:s globala dominans i internationella rättsregler och någon form av begynnande global demokrati eller inte.
Expressens politiske chefredaktör PM Nilsson är en av dem som i krigets skugga gett upp inför Bushadministrationens krav på oinskränkt global dominans. FN ska helt enkelt underordna sig USA:s maktutövning, skriver han med en häpnadsväckande intellektuell flathet och väljer därmed styrkan före rätten.
Hur håller man liv i de idéer om en mer rättvis och rättslig världsordning som växte i styrka efter kommunismens fall? Det var försök att hitta formerna för ett mer aktivistiskt världssamfund, perspektiv som bär på både moraliska och politiska uppmaningar att FN ändå, trots allt, rycker in som något slags städgumma.
Världssamfundets uppgift blir då att pressa, granska och kritisera ockupationen. Samtidigt som det måste pusha fram och stödja ett demokratiskt, kanske federalt, irakiskt oberoende. En strid på två fronter. Inte populärt i Washington och inte välkommet bland antidemokrater i Bagdad som 19 augusti skickade in en bomb i FN-högkvarteret för att budskapet ska gå fram.
Tiden är kort. Redan några månader efter Bagdads fall påminner situationen om en tidigare ”befrielse” av samma stad. Då invaderades landet av brittiska kolonialtjänstemän och en av dem – Gertrude Bell – beskrev i sina brev den ohållbara schizofrenin i att försäkra Bagdads arabiska aristokrati att makten successivt skulle överföras till dem, att friheten var nära, samtidigt som den brittiska armén brände byar på jakt efter ”rebeller”.
I koloniala och imperialistiska projekt visar sig maktutövningens brutala logik nästan alltid vara starkare än den utlovade friheten och moderniteten. Varför skulle Irak 2003 vara annorlunda?
Det blir inte svårt för Muhammeds armé och liknande grupper att finna stöd för sin sak. I Mellanöstern är det självklart att se de senaste 150 åren som en historia av västerländsk kolonial eller postkolonial dominans. Den har sedan 1860-talet rört sig som ebb och flod. Jämförelsen mellan det brittiska kolonialstyret efter första världskriget och dagens ockupationsarméer är självklar för vem som helst i Basra eller Bagdad. Skillnaden är att i dag finns ingen demokratisk och sekulär opposition. Den förintades av Saddam Husseins regim.
Det är med andra ord sannolikt att Irak och ockupationsstyrkorna nu vandrar rakt in i mörkret. Makt kommer aldrig ur en gevärspipa, skrev Hannah Arendt 1968. Däremot våld och sönderfall.
Läget erbjuder inga givna utvägar. Det gäller att tänka i två spår. De pragmatiska små lösningarna, men inbäddade i de nästan utopiska energier som sprakar i arbetet för en mer rättvis och demokratisk ordning än den imperialistiska som Bushadministrationen via Bagdad förs&ou
ml;ker kavla ut över världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.