al-Qaida betyder bas

al-Qaida betyder bas. Det är exakt vad Usama bin Laden skapade. En moderniserad version av gerillabasen i bergen, men nu med internationell räckvidd. Ett energicentrum i kampen mot de otrogna.

1992 flyttade Usama bin Laden till Sudans huvudstad Khartoum som då var samlingspunkt, magnet och fristad för revolutionära islamister från hela Mellanöstern. De fungerade som ett slags hov runt landets starke man, Hassan al-Turabi, och bekräftade hans dröm att bli ideolog för den ännu växande och optmistiska islamismen. Stadsluften var full av revolutionära konspirationer, diskussioner om politisk strategi och gräl mellan olika fraktioner.
Usama bodde i en enkel tvåvåningsvilla i ett av stadens mer eleganta kvarter. Där samlades besökare och vänner, de satt eller halvlåg på mattorna i det spartanskt inredda hemmet. Fem gånger om dagen begav sig hela följet till närmaste moské. Det rasslade i de torra palmerna och dammet svepte genom staden när de diskuterade möjligheten att förvandla Jemen till en bas för attacker mot Saudiarabien eller kanske ge sig in i Somalia. Olika planer dryftades och förkastades. Ibland kom den mäktige revolutionären Ayman al-Zawahiri förbi, ledargestalt för egyptisk Jihad som vid den här tiden terroriserade Kairo, och kastade extra glans över sällskapet.
Usama bin Laden var bara en I mängden bland radikala islamister i Khartoum. Men han hade passerat den omtalade vändpunkten, när Saudiarabien 1990 bryskt tackade nej till hans erbjudande om hjälp att befria Kuwait från den irakiska armén genom att upprepa framgångsmodellen från Afghanistan. Istället vände sig den kungliga familjen med ett oförlåtligt förräderi till USA. I Khartoum förberedde han sin entré. Från att ha varit en respekterad doldis i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, där han var mellanled mellan saudiska donatorer och mujahedin, till att bli en lika karismatisk revolutionär ledare som en gång Che Guevara.
Karriären har berättats många gånger. Men inte med det vidvinkelperspektiv, den detaljrikedom och med en så angelägen analys som i den brittiske journalisten Jason Burkes bok al-Qaeda. Som journalist på Observer har han bevakat Afghanistan och Pakistan, men även Mellanöstern, i ett decennium. Han skriver inte journalistiskt lättsamt utan tätt, väldokumenterat och analytiskt men med en skicklig reporters blick för detaljen. Han fångar ett stort politiskt skeende där al-Qaidas betydelse och position inte är självklart central.
Efter fyra år tröttnade regimen i Khartoum på revolutionärernas konspirerande. De frågade både Saudiarabien och USA om de var intresserad Usama bin Laden. Båda länderna svarar nej tack, honom vill vi inte ha. Istället sjappade Usama och återvände till gränsbergen mellan Afghanistan och Pakistan. Där fanns fortfarande infrastrukturen från krigsåren kvar. Den bara väntade på att återigen tas i bruk.
Sedan kom händelserna slag i slag. 1996 utfärdade bin Laden sin första kommuniké som en krigsförklaring mot den saudiska dynastin. Två år senare en ny kommuniké om plikten att döda amerikaner. Samma år sprängdes den amerikanska ambassaden I Nairobi och 213 döda kroppar grävdes fram ur bråten, enligt Burke det sannolikt första attentatet som kan tillskrivas al-Qaida.
Vad var det egentligen för slags organisation, eller fenomen, som växte fram i Tora Bora mellan 1996 och 2001? Jason Burkes svar blir exceptionellt intressant genom sin kombination av tydlig slutsats och rikedomen på nyanserande detaljuppgifter. Al-Qaida var aldrig en traditionell organisation, det fanns ingen traditionell hierarki eller befälsordning. Bilden av en rörelse, eller ett fast sammanhållet nätverk, med celler som snabbt kunde aktiveras är falsk. Så fungerar inte den revolutionära islamismen, inte under al-Qaidas storhetsperiod och inte nu heller.
Al-Qaida betyder bas. Och det är ganska exakt vad bin Laden skapade – en fast punkt där islamister kunde få en fristat, knyta kontakter, fixa finansiering samt tränas militärt, politiskt och religiöst. En servicestation och modernisering av idén om gerillabasen i bergen, men nu med internationell räckvidd och utan marxist-leninisternas krav på militär disciplin och hierarkiskt styrd samordning. Al-Qaida var en plats där likasinnade kunde samlas, passera genom, återvända till. Ett energicentrum.
Burke beskriver sedan tre “cirklar” runt själva basen. Där fanns den lilla inre kärnan runt Usama bin Laden – det egentliga al-Qaida. Erfarna islamistiska revolutionärer som känt varandra länge och hade en unik förmåga att skaffa fram pengar, kunskap och kontakter – precis vad lokala militanta aktivister behövde.
Den andra cirkeln var de synnerligen heterogena nätverk, rörelser, enskilda och organisationer som finns i olika länder och regioner. Alla helt autonoma med olika medel och mål. En del, som algerierna, grundligt skeptiska till Usama bin Ladens internationalistiska revolutionära projekt, andra mer intresserade av samarbete och ömsesidig hjälp.
Den tredje cirkeln är själva idén om en revolutionär islamism, den världsbild av kosmisk kamp mellan gott och ont, troende och otrogna, rätt och fel som bin Laden presenterade med hjälp av predikanten Abduallah Azzams apokalyptiska språk. En idé om världens frälsning som kan locka, besjäla och gripa människor var de än lever. “Det handlar inte att vara medlem av en grupp, utan om ett sätt att uppfatta och beskriva världen,” skriver Burke. Bin Laden var aldrig befälhavare. Men en samlande gestalt och ikon.
När Burke skriver om den tredje cirkeln trampar han in i en problematisk alarmism: revolutionärerna finns överallt, även på din egen bakgård. Är de verkligen så starka? Den slutsats som Gilles Kepel och Olivier Roy drog för snart tio år sedan att islamismen misslyckats som politiskt projekt framstår fortfarande som mer trovärdig. Samtidigt kan det amerikanska Kriget mot terrorismen mycket väl bli rörelsernas oväntade räddning, eftersom fienden nu bekräftar själva världsbilden.
Kritiken mot den vanliga föreställningen av al-Qaida som centralstyrd organisation är skarp. Det är som att USA:s och Europas säkerhetsbyråkratier inte klarar att föreställa sig annat än de egna fyrkantiga termerna och otympliga strukturerna. Fiendebilden förvandlas hela tiden till en spegelbild. De politiska medlen glöms bort och de militära blir ofta missriktade – eller katastrofalt kontraproduktiva.
Efter bomben I Nairobi 1998 svarade till exempel USA med raketanfall mot Sudan och Afghanistan. I Sudan förstördes en läkemedelsfabrik och i Afghanistan ingenting alls. Raketerna gav i själva verket bin Laden helt ny status. Han hade innan dess betraktats med stor misstänksamhet av talibanerna som beslutat att överlämna honom till Saudiarabien. Men när kungarikets representanter kom till Kabul för att hämta honom möttes de oväntat av kalla handen. Läget hade förändrats. USA:s raketer band för första gången samman talibanerna och kret
sen kring Usama bin Laden. Istället för att bli utlämnad fick han en säker fristat och kunde iscensätta sin revolutionära spiral: spektakulära attacker, mediauppmärksamhet, större donationer, och fler bomber fram till klimax den 11 september.
Istället för traditionell organisation prövar Burke bilden av al-Qaida som ett investmentbolag eller en grupp riskkapitalister. Det var sällan Usama bin Laden beordrade fram terrorattacker. Istället kom lokala grupper eller enskilda entreprenörer till Basen för att få support för sina projekt. Kretsen kring bin Laden övervägde planerna och beslutade i bästa fall att ställa pengar, expertkunskap och nätverk till förfogande. Ungefär som en bank när entreprenören kommer. Verksamheten var hela tiden rörlig. Formerna växlade. Varje aktion fick sin lösning. Al-Qaidas medverkan kan ibland ha varit bara en nickning, ett kuvert med pengar eller några telefonnummer.
Den tyska säkerhetspolisen menar att det var precis så 11/9 iscensattes. Den tyska gruppen tog fram idén, de reste till Basen i Afghanistan, presenterade den, fick ett ja och all den support som krävdes. Men uppgifterna är motsägelsefulla. Kanske sammanföll tyskarnas initiativ med planer som redan fanns, ett skarpt läge uppstod och det spektakulära förverkligades, skriver Burke.
Nu läser vi återigen att al-Qaida ligger bakom olika terrordåd och bombattacker – på Bali, I Baghdad och Karachi. Uppgifterna är alarmerande signaler på att Västvärlden fortfarande inte förstått hur de revolutionära islamisterna arbetar. Al-Qaida – Basen – finns bara kvar som idé, förebild och myt. Den lilla inre kärnan slogs sönder och samman genom USA:s angrepp mot Afghanistan. De flesta är döda eller gripna. Infrastrukturen totalt söndertrasad.
Läget för de revolutionära islamisterna är tillbaka till åren mellan det afghanska krigets slut 1989 och al-Qaidas framväxt från 1996. Hemlösa. Utan uppenbara fristater. Men lika dödligt aktiva och samma hot som tidigare mot demokrater, feminister, sekularister, fackföreningsaktivister och socialister i främst Mellanöstern och Sydvästasien.
Trots att Jason Burke borde veta bättre definierar han slutligen kampen som en mellan Västvärlden och de revolutionära islamisterna. Att Väst i den striden måste försöka få stöd från världens muslimer. Men i själva verket är det ju tvärtom, precis som han paradoxalt bekräftar i sin framställning: Det är alla de som bor i så kallade muslimska länder som behöver stöd och solidaritet från Väst i kampen mot de hänsynslösa och revolutionära islamisterna. Orsakerna till terrorn är lokal och regional och det är där de avgörande politiska striderna pågår. För att kunna formulera en politik mot terrorismen – som alternativ till den amerikanska administrationens krig – är det perspektivskiftet en förutsättning.

Jason Burke: Al-Qaeda. Casting a Shadow of Terror. (I.B. Tauris)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.