Vart bör köras?

Vänstern går inte att klumpa ihop i en enhetlig riktning. Per Wirtén drar upp skiljelinjerna mellan nationalister och kosmopoliter.

Ordfront är inte den enda vänstern. Inte LO heller. Och när jag i radions morgonnyheter hör hur America Vera-Zavala vägrar ta avstånd från terrordåd mot Röda korset i Bagdad så känner jag att hennes vänster och min lever på olika planeter.
Ändå framställs vänstern gång på gång som något enhetligt av debattregissörerna i media. Är de så okunniga att de inte ser hur den fördömda vänstern under det senaste decenniet, trots envisa rykten om motsatsen, blivit allt mer heterogen, spretig, kreativ och oförutsägbar. I den ena stora frågan efter den andra har den varit på total kollissionskurs med sig själv: globaliseringen, Europafrågan, nationalstaten, invandringen, feminismen och krigen på Balkan. För att nämna några exempel där striderna inom vänstern varit på större allvar än de förutsägbara mellan höger och vänster.
Skiljelinjerna går inte längre efter mögliga gamla ismer – maoister, sossar, Moskvakommunister – utan längs världsbilder och drömmar med djupare rötter, som nu kommer upp och fångas på volley.
Skillnaderna har beskrivits i begreppspar som gammal mot ny, traditionalism mot förnyelse, modern mot postmodern, centralistisk mot frihetlig. Ofta har de fångat debatten, men inte mönstret.
För det finns mönster. I kontrovers efter kontrovers har jag hamnat på kollisionskurs med ungefär samma personer, tidskriftsredaktioner och politiska kretsar. Gång på gång märker jag hur ”deras” vänster försöker hålla samman de begrepp, fenomen eller institutioner som ”min” vänster försöker ifrågasätta, bända upp och förflyktiga. Å ena sidan en vilja till likhet, homogenitet och fasthet. Å andra sidan en dröm om olikhet, rörlighet och upplösning.
Det låter teoretiskt och abstrakt. Men får politiska konsekvenser.
För några år sedan i diskussionerna om staten och civilsamhället – med ett olikhetsperspektiv blir man mer intresserad av samhällen och folkrörelser än av statens lagstiftning eller sociala ingenjörskonst. Samma perspektiv har drivit fram en kritik av fackets slutna och patriarkala strukturer. Utmanat en kollektivism ovanifrån med en individualism nerifrån. Bejakat att klassperspektivets totala dominans i vänsterpolitiken ersatts av mer rörliga och mångfacetterade maktanalyser, samtidigt som alla föreställningar om homogena begrepp som arbetarklass, kvinna, invandrare och heterosexuell satts i nyttig gungning. Inget på förhand givet har gått riktigt säkert.
Tanken att vänstern per defintion i någon mening är marxistisk eller socialistisk – och därmed vilar på enhetlig ideologisk grund – har också rasat samman. Likhetsvänstern känner sig helt enkelt hotad; från LO-borgen till Dalademokratens ledarredaktion och långt in i universitetens seminariesalar.
Men den stora skiljepunkten verkar vara det nationella. Nationalstaten förkroppsligar helt enkelt tanken om det homogena som förutsättning för demokrati och frihet. Först förnekade den nationella vänstern att det ens fanns någon globalisering. Sedan pekade de ut nationalstaten ut som den främsta försvarsborgen mot viljan att lösa upp alla gränser.
När America Vera-Zavala vägrar ha synpunkter på hur irakierna driver kampen mot ockupationen är det en yttersta konsekvens av nationstanken. Hon sätter den nationella friheten före alla andra värden och friheter. Måste man göra det? Går människans befrielse alltid genom nationens oberoende? Nej, svarar en kosmopolitisk vänster.
Och det är ju även här nånstans: där föreställningarna om homogenitet och nationell suveränitet rörs samman med konspirationstankar som en del finner förståelse, eller åtminstone en avdramatisering, av den serbiska (och kroatiska) etnofascismen.
Likhetsvänsterns försvar är att de står för en äkta vänster och att vi andra släpar in liberal bråte som förfalskar. Alltså en lättbegriplig strid mellan högeravvikare och vänsteraktivister. Men det håller inte när en gammal vänsterist som Immanuel Wallerstein kommer till Stockholm och säger att svenskt EU-motstånd är rasistiskt. Eller när Michael Hardt och Antonio Negri argumenterar för snabbare globalisering och njuter av att lösa upp alla homogena kategorier och föreställningar de kan hitta i sin extremvänsteristiska bok Imperiet. Och George Monbiots uppmärksammade The Age of Consent är ju ett revolutionärt, men uttalat antimarxistiskt, demokratimanifest. Och kan man verkligen säga att Johan Lönnroth står till höger om Lars Ohly? Eller att Saddam Husseins motståndsceller är till vänster om de demokrater som än så länge väljer att samarbeta med ockupanterna?
Situationen är till synes rörig. Men skiljelinjerna växer fram med gamla ord i nya lägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.