Per Wirtén menar att Ilmar Reepalu vrider klockan tillbaka när han pekar ut invandrarna som ett problem.

Jag ser Ilmar Reepalu på Aktuellt. Med sina intensivt vibrerande viskningar säger han att: ”Vi måste klara att ta hand om våra invandrare”. Ungefär som läraren i klassen eller på förskolan som med allt sämre resurser måste sysselsätta sina elever med nåt meningsfullt.
Men ska en stad verkligen ta hand som människor?
Det låter som en kvardröjande reflex från en patriarkal epok av fattigdomsbekämpning och folkuppfostran. Med en känsla av obehag skruvar jag mig i tevesoffan och undrar med stigande oro vad det egentligen är han säger. Vilka svenskar – vita eller svartskallar, rika eller fattiga – vill bli omhändertagna? Den moderna välfärdsstatens grundfilosofi är väl snarare att jämna ut orättvisor, ge människor sociala och ekonomiska förutsättningar för att kunna förverkliga sina livsprojekt, skyddsnät så att de ska kunna ta risker, eller kanske få stöttor hela livet när det krävs.
Dessutom pekar Reepalu ut invandrarna som problem. Alla förstår kontexten: det är inte danska eller tyska invandrare som ska tas om hand. Det är naturligtvis svartskallarna.
Invandrarna som problem har länge varit en röd tråd i integrationspolitiken. Det är alltid ”dom” det är fel på – de har fel utbildningar, annorlunda kultur, pratar krattig svenska och är passiva på arbetsmarknaden. Men den växande forskningen har steg för steg tillbakavisat beskrivningen. Istället börjar äntligen den strukturella rasdiskrimineringen uppmärksammas. Problemet är i första hand det vita Sverige – inte invånarna Rosengård, Alby, Rinkeby, Gårdsten och så vidare.
Men så kommer Ilmar Reepalu och ställer tillbaka klockan tre timmar. Minst.
Våra invandrare. Vad avslöjar inte de enkla orden om vilka som är vi och vilka som är uteslutna från den givna gemenskapen.
Det kan låta raljant att kritisera Reepalu på det här viset. Men jag är allvarlig. Och därför vore det dumt att ignorera Malmös ekonomiska och sociala problem. Dåliga finanser. Sjunkande sysselsättningsgrad. En påtaglig fattigdom i några stadsdelar. Vissa förslag i den åtgärdsplan som nu tar form verkar bra. Men inte att försöka hindra nyinvandrade utan jobb att flytta till Malmö. Inte heller en tolkning av krisen där ”invandrarna” görs till huvudproblemet.
Det finns en annan sida av utvecklingen.
Jag besöker Malmö då och då. För tio år sedan helst inte alls. Nu mycket gärna. Malmö har helt enkelt genomgått en omvandling från landets tristaste storstad till den snart mest attraktiva. Jag tänker inte på lattebarerna och krogarna. Kanske på högskolan. Men mest på att Malmö är den enda storstaden som har en känsla av kosmopolitisk modernitet. Tätheten. Cykelavstånd till Rosengård och Möllevången mitt i stan. Göteborg och Stockholm är mer brutalt segregerade där svartskallarna hänvisats till stadsdelar långt bort från innerstan. Zadie Smiths roman Vita tänder är obegriplig i Stockholm, men självklar i Malmö.
Det är möjligt att den starka inflyttningen av nyanlända invandrare som inte hunnit fixa jobb bidrar till torkan i stadskassan. Men de har också gett en dynamik, en kreativitet och en massa möjligheter som faktiskt gör Malmö till en helt unik svensk stad. New York har varit på kollapsens brant varje år, varje månad och varje dag under ett drygt sekel. Men är ändå – eller kanske just därför – världens mest attraktiva metropol.
Men Malmös socialdemokrater och moderater vill uppenbarligen bygga upp en skyddsmur mot inflödet av araber, perser, afrikaner och asiater. Man kan säga att de följer en trist europeisk utveckling. Under det senaste decenniet har kontinentens regeringar försökt bygga ett system av murar mot omvärlden. Staket och spärrar men också digitala övervakningszoner som börjar på fjärran flygplatser och sträcker sig långt in i kontinentens egna storstäder.
För drygt fyra år sedan gjorde jag en lång intervju med Ilmar Reepalu för Arena. Jag minns tydligt hur han hela tiden återkom till att beslutsfattare måste välja perspektiv – ovanifrån eller nerifrån – när de beskriver världen. Han ville återskapa en förlorad känsla av möjlighet och att inga skulle uteslutas från dessa möjligheter. Det kändes som en hoppfull socialdemokratisk politik.
När han pratade i Aktuellt om krisprogrammet var ansatsen densamma. Men nu med slutsatser som vill ge möjligheter till de flesta, men på bekostnad av andra. Murarna som omger Europa och skär genom regioner, städer och stadsdelar byggs hela tiden med goda avsikter. Så också den administrativa mur som nu diskuteras i Malmö.
Men murarna bygger på en lögn. För Västeuropa överlever inte 2000-talets första fem decennier utan en kraftigt ökad invandring. Inte ens Malmö. De står inte bara i vägen för idén om staden som kosmopolitisk spjutspets, utan döljer också de demografiska realiteterna. Därför är murbyggandets politik dessutom oansvarig.
En hoppfull socialdemokrati borde istället ägna sig åt att argumentera för fri migration och fundera skarpt över hur man då löser välfärdspolitikens praktiska problem. Det handlar om val av perspektiv, som Reepalu sa i den där intervjun för fyra år sen.