Demokratisera Europa

En federalist står i självklar opposition till dagens beslutsordningar i EU. Per Wirtén summerar tio års maktkritik och konstaterar att demokratin har en revolutionär potential även i Europa. just nu.

När EU-skeptiker, eller övervintrande motståndare, diskuterar det Europeiska konventets förslag till konstitution koncentrerar de sig helt på frågan om besluten ska fattas över- eller mellanstatligt. De säger sig leta efter demokratins nyckel. Men de letar på fel ställe. Utan europeisk demokrati är båda beslutsformerna lika odemokratiska: mellanstatlig diplomati eller överstatlig teknokrati – i båda fallen bakom stängda dörrar.
Bland så kallat realpolitiska socialdemokrater verkar europeisk demokrati å andra sidan inskränka sig till ”insyn” och krav på ”öppenhet”. En begränsad demokratisyn. Den starkare eller djupare formen av demokrati vill de begränsa till nationalstaten.
När ropen på demokrati nu lämnar nationsgränserna går både kulturdebatten och stora delar av det radikala Sverige helt enkelt i ide.
Läget är tydligt. Å ena sidan en oväntad öppning för en, om den tillåts kliva på, ohejdbar utveckling mot en transnationell europeisk demokrati. Å andra sidan ett långsamt nötande där frånvaron av demokratiska beslutsformer mellan Europas länder urholkar de demokratiska rättigheterna inom länderna.
Tidigare i år föreslog en rad skribenter federalism som den demokratiska utvägen (Arena 1/03). I ett adrenalinladdat genmäle påpekade Per Gahrton att det skulle innebära en fullständig revolution av EU:s institutioner och maktförhållande. Det är enda gången Gahrton haft rätt i Europafrågan.
Demokratin har en revolutionär potential – även i Europa. En federalist och demokrat är i självklar opposition mot dagens beslutsordningar i EU och betraktar därför både Brysselbyråkratin och regeringscheferna i Europeiska rådet med näst intill fientlig misstänksamhet. Själva utgångspunkten för decentraliserad federalism är maktkritiken.
Den demokratiska öppningen är oväntad eftersom den kommer från ”fel” håll. Först genom den danska folkomröstningen 1992 då majoriteten sade nej till Maastricht och sedan genom rader av folkomröstningar där centralbyråkraterna fått nej, senast mot EMU i Sverige, eller vunnit minimala segrar. Även om jag menar att folken borde röstat ja så har effekten blivit oväntad och paradoxalt gynnat den federala idén. Medborgarna har helt enkelt brutit sig in i beslutsmaskineriet. Inte bara genom folkomröstningar och opinionsmätningar utan även genom stora demonstrationer och protester, länkade till frågor om global rättvisa och nej till krig. En kritisk offentlighet som spräcker nationsgränserna har på tio år växt till en helt ny maktfaktor i diskussionerna om hur EU ska utvecklas. Rörelserna leder inte medlemsländerna ut ur EU, utan innebär motsatsen: att demokratin leds in.
När Jürgen Habermas och Jacques Derrida (i Arena 4/03) pekar på de samtidiga demonstrationerna 15 februari mot USA:s krigsplaner i Irak som startpunkt för en sådan offentlighet tar de därför fel. De var inte en början men istället ögonblicket då denna framväxande medborgerliga offentlighet plötsligt blev synlig. Ingen kunde längre blunda bort den. Den stora poängen var att 15 februari band samman viljan till en europeiska offentlighet med den mer avlägsna idén om en global. Kraven på insyn och demokrati som riktats mot WTO, IMF och Världsbanken slår nu in mot själva EU-borgen.
Det är dessa pulserande, framrullande och hela tiden självmuterande eller kameleontiska rörelser som blivit europatankens oväntade spjutspets. I Fronesis (nr 13) beskriver den italienska miljöpartisten Giuseppe Caccia hur de frammanar bilden av ett EU som varken är eurokratins eller nationalstatskramarnas utan istället den befriande politikens och demokratins.
Den europeiska offentligheten växer fram på flera nivåer. Det hoppfulla är att den inte är en utan många.
Det Europeiska konventet, som avslutade sitt arbete i juni med att lägga fram förslaget till en konstitution, är i sig själv ett exempel på hur offentligheterna och politiken breder ut sig på teknokratins och diplomatins bekostnad. Konventet bestod av folkvalda representanter – från Europaparlamentet, de nationella parlamenten samt regeringarna – och arbetade med en öppenhet som tidigare varit okänd i både EU-sammanhang och för många medlemsländer.
Konventet hade aldrig fått en demokratisk form, kanske inte ens tillsats, om det inte tvingats fram som ett svar på de olika proteströsterna och –rörelserna. Det var en seger för till den växande viljan till gränslös offentlighet och demokrati – en vilja som konventet genom sitt arbetssätt anslöt sig till.
Förslaget till konstitution är både intressant och lättläst. Ett försök att reda ut EU-kaoset och ge unionen tydligare röst. Många fall framåt mot till exempel en offentlighetsprincip. Men nu inne i en process där det mals ner av regeringscheferna, och kanske förfuskas, bakom stängda dörrar i den vanliga mellanstatliga smusselprocessen.
Redan i ursprungsförslaget finns det problem. Regeringscheferna har till exempel roffat oacceptabelt stor makt till Europeiska rådet. Utrikesministern, rådets ordförande som ska kallas president och kommissionens ordförande blir Unionens tre starka politiker. Bra, men problemet är att alla tre ska utses av regeringscheferna. Samma sak med ledamöterna i den mäktiga domstolen. Det folkvalda parlamentet har bara fått en ynklig liten vetorätt när det gäller kommissionens ordförande. Ingen väljs genom allmänna val. Var tog idéerna om maktdelning och demokrati vägen?
Tänk om guvernörerna i USA:s delstater låste in sig på ett hotell i Las Vegas, kohandlade, kom ut på trappan, log för reportrarna och avslöjade att Texas guvernör blir landets president de närmaste fyra åren. En otänkbar tanke. Men inte i Europa.
Europaparlamentet får lite mer makt, men framstår fortfarande som en symboliskt lagstiftande församling som inte kan lägga fram egna lagförslag. Parlamentet hålls också helt utanför alla beslut om utrikes- och säkerhetspolitiken. Avsnittet om ett försvar är för övrigt förslagets svagaste utan minsta spår av det innovativa freds- och rättsskapande tänkande som Bosnien, Kosovo och Makedonien öppnade för.
Medborgarskapet utgår fortfarande från medlemsländernas regler. Men för att inkludera alla de migranter – med eller utan dokument – som är en växande del av befolkningen krävs nog ett europeiskt medborgarskap som är mer generöst och öppet än de olika nationalstaternas. Poängen skulle vara att lämna de gamla kopplingarna mellan medborgerliga rättigheter, tillhörighet och etnicitet.
Svenska radikaler verkar äntligen upptäckt hur en europeisk offentlighet växer fram. Men vill
inte delta i diskutionerna om demokratins ramverk – konstitutionen. Att inte vilja se hur båda nivåerna är beroende av varandra är ett svek mot det egna historiska arvet – mot de nationella rösträtts- och demokratirörelserna.
Ska det slutliga förslaget till konstitution ut på folkomröstning? Ja, varför inte? Utan en representativ demokratisk Europaordning får vi leva med ständiga folkomröstningar istället. Men det borde varit konventets förslag vi fick chansen att ta ställning till. Inte det som kommer ut genom regeringschefernas mangel. Och varför inte ha en gemensam valdag i hela Europa? Där man skapar en sammanvägning mellan nationella resultat och principen en-man-en-röst för hela unionen? Det vore att fullfölja impulserna från konventet och viljan att skapa en alleuropeisk demokratisk offentlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.