Imperialism igen?

När historikern Eric Hobsbawm skrev sina klassiska böcker om 1800-talet kallade han den som om århundradets sista decennier för Imperiernas tidsålder. Då stod de brittiska och franska kolonialväldena som starkast. Ohotade. Utan opposition. Några antimperialism kunde man inte tala om.

Kanonbåtarna sköt med jämna mellanrum enstaka slumpskott in I djungeln för att tala om vem som styrde. Och i imperiets hjärta skrev Rudyard Kippling romaner som långt in I vår tid fixerat bilden av hur en djungel ser ut. Själv hade han aldrig sett någon. Utan utgick från att de beskrivningar av djungler som upptäckare, vetenskapsmän och kolonialtjänstemän gjort var sanna.
Vetenskap, fantasi och brutalitet höll samman en värld och en bild av denna värld som alla européer godtog som sann. Den enda möjliga världen.
Kan man säga att vi är på väg in I en parallell epok? Nu imperiets tidsålder. Det amerikanska imperiets.
Det är en frestande och dyster tanke.
Kriget mot Irak är förvisso ett klassiskt imperialistiskt krig som drivs av USA:s behov av kontroll över en strategiskt och politiskt viktig region. Men skillnaderna mot de koloniala imperiernas storhetstid är betydelsefulla.
I boken Orientalism beskrev Edward Said hur kolonialmakterna under 1800-talet erövrade Mellanöstern. Men han uppehöll sig bara marginellt vid de militära, diplomatiska och politiska aspekterna av erövringen. Det som intresserade honom var kunskapsproduktionen. Hur vetenskapen och forskningen erövrade Orienten genom att beskriva den och skapa ett tjockt lager av kunskap som inte bara, på ett enkelt sätt, legitimerade Europas dominans utan också skapade den. Han visade hur komplicerad relationerna är mellan kunskap, makt och sanning.
Det fanns ett band mellan imperialismen och Sanningen, med stort S. Ja, sanningen var lika viktig som kanonbåten.
Bland européerna fanns ingen egentlig opposition mot orientalismens framställda kunskap. Den fördes vidare och mångfaldigades I romaner, reseskildringar, bilder och tidningar. De som till äventyrs opponerade sig marginaliserades och placerades utanför den upplysta sfären av kunskap och sanning.
Samma fenomen med kolonialismen I stort. Visst fanns det opposition. Till exempel mot den belgiska rovdriften I Kongo. Men då var det mot brutaliteten och övergreppen man vände sig. Inte den grundläggande hierarkiska världsbilden, den vite mannens överlägsenhet, som var alltför Sann för att kunna ifrågasättas.
Det händer något intressant med Saids bok när han närmar sig nutiden och ska beskriva den moderna amerikanska orientalismen. De vulgära fantasier om islam och Mellanöstern som strömmar ut från mediakonglomerat och universitet saknar den avgörande trovärdigheten. Said misslyckas därför att baxa in de här moderna vanföreställningarna I det klassiska orientalismbegreppet. De är ju ifrågasatta. Inte av enstaka ropande röster, utan av många.
Nutida orientalister som Bernard Lewis och Daniel Pipes har visserligen direktlinjer till Vita huset. Men de har förlorat makten över Sanningen.
Jag tror samma sak gäller den moderna imperialismen.
Det amerikanska imperiets maktanspråk är ifrågasatt. Inte bara I Irak, utan över hela världen. Även I själva USA.
Att USA:s framfart skulle representera framsteg, utveckling och modernitet accepteras bara av en minoritet av världens befolkning. Det finns ingen enig kunskapsindustri – vare sig på tidningsredaktionerna, universiteten eller fria intellektuella – som placerar samtidens imperialism I en större ram av sanning eller ens nödvändighet.
I striden om sanningen framstår oppositionen lika stark som imperiepolitikens företrädare.
Det gäller inte bara vid akuta kriser som kriget I Irak. Utan även andra mer strukturella former av imperialism och dominans. Sammanbrottet för WTO-förhandlingarna I Cancun, de stora årliga sammandragningarna vid World Social Forum och de internationella demonstrationerna mot Irakkriget den 15 februari vävs samman till en starkt ifrågasättande antiimperialism.
Under det kalla kriget ifrågasatte de båda imperieblocken USA och Sovjet varandra. Inget av dem kunde dominera utan att möta motstånd. Samtidigt fanns en tredje kraft – fredsrörelserna I väst och dissidentrörelserna I öst – som ifrågasatte hela den maktlogik som det kalla kriget utvecklade.
Efter 1989 har denna tredje kraft växt till ett slags globalt civilsamhälle av organisationer, rörelser och opinioner – allt från Human Rights Watch till Läkare utan gränser, kyrkor och olika initiativ för en rättvis världsordning. Det är därifrån imperiepolitikens sanningar punkteras varje dag.
Det är som att globaliseringen som sådan ifrågasätter och kanske omöjliggör en klassisk 1800-talsimperialism som utgår från ett land eller en huvudstad – från ett centrum och sedan sträcker sig ut mot en tänkt periferi. De amerikanska anspråken på dominans stämmer kanske inte längre överens med hur de globala eliterna definierar framsteg, utveckling och modernitet. Kriget I Irak framstår ju för de allra flesta som omodernt. Nästan en anakronism. Donald Rumsfeld är inte framtiden – han är drömmen om 1950-talet. Det är inte en ironi. Utan en avgörande maktpolitisk skillnad.
Det är möjligt att finansfursten George Soros är ett undantag och Mannen som gör vad som faller honom in. Men att han nu satsar miljarder på att få till ett regimskifte I Washington är ett tecken på att gamla tiders imperiepolitik blivit ett hinder för de moderna makthierarkier och system som växt fram sedan det kalla krigets slut.
Den täta väv mellan sanning, kunskap och maktutövning som Edward Said beskrev finns numera någon annanstans än I en repris på den klassiska territoriella imperialismen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.