Vänsterns blinda fläck är den reflexmässiga sympatin för alla former av motståndshandlingar. Motstånd är rätt i alla situationer. Den som kämpar har alltid rätt, eller gör i varje fall rätt, och är därför värd att ta ställning för. Jag tror att den här blinda fläcken är nyskapad och hänger samman med den tilltagande bristen på samhällsutopier och framtidsprojekt.

Så fort någon hissar motståndsflagg är vänstern – i första hand de intellektuella, skribenterna och journalisterna – på plats för att visa solidaritet. Ofta går det så fort att tanken och analysen inte hänger med.
Irak är ett aktuellt exempel.
Kunskapen om de olika grupper som gör väpnat motstånd mot den amerikansk-brittiska ockupationsarmén är suddig. Vi vet mycket lite om vad de som spränger bomber i Bagdad egentligen vill. Genom media får vi fragmentariska nyheter om attentat mot Röda korset, beskjutning av amerikanska soldater och terror mot irakier. Vi antar att motståndsgrupperna utgörs av kretsar som är lojala mot det gamla maktsystemet och kanske även revolutionära islamister av olika slag. Men vi vet egentligen inte särskilt mycket.
Och ändå finns det ett reflexmässigt ställningstagande för motståndsrörelserna bland vänsterintellektuella i Europa. Vissa debattörer vägrar till och med ta avstånd från terrorbombningar och kräver att USA omedelbart måste lämna Irak. Allt motstånd mot en ockupation är alltid rätt, menar de.
Reflexen sitter så djupt att till och med en socialdemokrat som Laila Freiwalds kallar dem för frihetsrörelser. Trots att hon inte har en aning om ifall de representerar frihet eller ofrihet.
Den brittisk-pakistanske författaren och aktivisten Tariq Ali motiverar sitt stöd till motståndsgrupperna med att deras våld försvagar George W Bush möjligheter att bli återvald som amerikansk president. Och kopierar därmed den våldets logik som den republikanska maktapparaten representerar.
Motståndets hjältar talade man om på Bresjnevs tid. Men vilket motstånd? Och är det alltid så att de mest aktivistiska och radikala motståndsrörelserna alltid är de största hjältarna?
De verkliga motståndshjältarna är kanske alla de irakier som just nu kämpar för frihet och demokrati inne i systemet. Som valt att inte marschera ut på landsbygden, gräva ner sig i jordhålor och kasta granater på utländska hjälparbetare.
Men de uppfyller inte kraven på den romantiska bilden av rebellen och revoltören. Och försvinner ut ur debatten, bort från mediaindustrins nyhetsproduktion och in i tystnaden. Det vanliga koloniala maktmönstret.
Det har alltid funnits en stark romantik runt motståndsrörelser och motståndshandlingar. Det går inte annat än att beundra modet hos Rosa Parks och alla andra aktivister i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Samma sak med de palestinier som varje dag trotsar ockupationsarméns godtycke. Eller de kvinnor som i olika delar av världen gör motstånd mot patriarkalt förtryck. De är självklara hjältar och förebilder.
Men romantiken fungerar ibland som ett bländande helljus på en mörk skogsväg. Man ser bara ljuset. Motståndets bilder, språk, tecken och rörelsemönster erbjuder en förförelse. Skapar en blind fläck.
Den blinda fläcken är svår att se och övervinna eftersom motstånd mot orättfärdig maktutövning samtidigt är vänsterns credo. Vänstern definierar sig ju genom att beskriva och analysera förtryck och sedan göra motstånd mot det. Den blinda fläcken uppstår när bilden – motståndsaktivisten som ikon – går före och därmed suddar ut maktanalysen och den kritiska tanken.
För fyra år sedan skrev Suzanne Brögger en artikel som stannat kvar i mitt minne. Den heter ”Hopp” och finns i hennes klippbok Sejd. Där skriver hon att bristen på utopier urholkar samhällskritiken. Hon tänker inte bara på frånvaron av socialistiska utopier utan alla former av välformulerade framtidsprojekt som rationalismen, positivismen, moderniteten, romantiken och andra som påverkat 1900-talet.
Den kritiska traditionen är i grunden bunden till utopin. De är beroende av varandra och driver inte bara fram en skarp kritik av det bestående, utan också ett svar på frågan varthän. Även upprorshandlingen utsätts på så vis för kritisk granskning i ljuset av en rad olika utopier och politiska projekt.
Utan utopi utspelas upproren i ett kritiskt tomrum. Gesten blir viktigare än avsikten. Handlingen viktigare än målet. Alla uppror, allt motstånd blir per definition rätt. På så vis blir det plötsligt möjligt för vissa vänsterföreträdare att ställa sin egen tradition på huvudet och stötta reaktionära islamistiska eller Husseinlojala gerillagrupper.
Irak är inte det enda exemplet. Trots att den baskiska nationalismen ligger nära ren etnofascism omges den av samma motståndsaura som FARC-gerillan i Colombia, en rörelse som knappast kämpar för varken frihet eller rättvisa.
Fångad i Bröggers sken framstår upploppen i Göteborg under EU-mötet som just tomma gester utan den kritiska reflektion och självreflektion som utopierna tvingade fram.
Den kubanska diktaturen ursäktas med att den ändå är ett underdogpräglat frontland i motståndet mot USA:s imperialism. Havanna har blivit en sentimentaliserad upprorssymbol av värsta slag som förblindar även unga vänsteraktivister. De demokrater som idogt arbetar för att vidga friheten i Havanna glider på så vis in i samma tystnad som sina kollegor i Bagdad.
En parallell till sympatierna för den kubanska regimen är de som finns för Serbien och som kom upp till ytan i Ordfront Magasin under förra året. En nation som gjort sig skyldig till oerhörda övergrepp på Balkan, men som trots det får sympatier från vissa vänsterintellektuella därför att de anses göra motstånd mot USA:s globala dominans.
Det kritiklösa tillstånd som Suzanne Brögger befarade är kopplat till en situation där mediaindustrins uppsnurrade produktionstempo krymper kritikens utrymme och framhäver just gesterna, tecknen och koreografin.
Den blinda fläcken växer mitt i bullret. Den växer varje gång en vänsteraktivist säger att kritisk reflektion är en lyx vi inte har tid med. Världen kallar på oss, vi måste göra motstånd mot de globala maktstrukturerna. Ja det är klar, men frågorna kvarstår: varför, hur och varthän?

Vänsterns blinda fläck är den reflexmässiga sympatin för alla former av motståndshandlingar. Motstånd är rätt i alla situationer. Den som kämpar har alltid rätt, eller gör i varje fall rätt, och är därför värd att ta ställning för. Jag tror att den här blinda fläcken är nyskapad och hänger
samman med den tilltagande bristen på samhällsutopier och framtidsprojekt.
Så fort någon hissar motståndsflagg är vänstern – i första hand de intellektuella, skribenterna och journalisterna – på plats för att visa solidaritet. Ofta går det så fort att tanken och analysen inte hänger med.
Irak är ett aktuellt exempel.
Kunskapen om de olika grupper som gör väpnat motstånd mot den amerikansk-brittiska ockupationsarmén är suddig. Vi vet mycket lite om vad de som spränger bomber i Bagdad egentligen vill. Genom media får vi fragmentariska nyheter om attentat mot Röda korset, beskjutning av amerikanska soldater och terror mot irakier. Vi antar att motståndsgrupperna utgörs av kretsar som är lojala mot det gamla maktsystemet och kanske även revolutionära islamister av olika slag. Men vi vet egentligen inte särskilt mycket.
Och ändå finns det ett reflexmässigt ställningstagande för motståndsrörelserna bland vänsterintellektuella i Europa. Vissa debattörer vägrar till och med ta avstånd från terrorbombningar och kräver att USA omedelbart måste lämna Irak. Allt motstånd mot en ockupation är alltid rätt, menar de.
Reflexen sitter så djupt att till och med en socialdemokrat som Laila Freiwalds kallar dem för frihetsrörelser. Trots att hon inte har en aning om ifall de representerar frihet eller ofrihet.
Den brittisk-pakistanske författaren och aktivisten Tariq Ali motiverar sitt stöd till motståndsgrupperna med att deras våld försvagar George W Bush möjligheter att bli återvald som amerikansk president. Och kopierar därmed den våldets logik som den republikanska maktapparaten representerar.
Motståndets hjältar talade man om på Bresjnevs tid. Men vilket motstånd? Och är det alltid så att de mest aktivistiska och radikala motståndsrörelserna alltid är de största hjältarna?
De verkliga motståndshjältarna är kanske alla de irakier som just nu kämpar för frihet och demokrati inne i systemet. Som valt att inte marschera ut på landsbygden, gräva ner sig i jordhålor och kasta granater på utländska hjälparbetare.
Men de uppfyller inte kraven på den romantiska bilden av rebellen och revoltören. Och försvinner ut ur debatten, bort från mediaindustrins nyhetsproduktion och in i tystnaden. Det vanliga koloniala maktmönstret.
Det har alltid funnits en stark romantik runt motståndsrörelser och motståndshandlingar. Det går inte annat än att beundra modet hos Rosa Parks och alla andra aktivister i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Samma sak med de palestinier som varje dag trotsar ockupationsarméns godtycke. Eller de kvinnor som i olika delar av världen gör motstånd mot patriarkalt förtryck. De är självklara hjältar och förebilder.
Men romantiken fungerar ibland som ett bländande helljus på en mörk skogsväg. Man ser bara ljuset. Motståndets bilder, språk, tecken och rörelsemönster erbjuder en förförelse. Skapar en blind fläck.
Den blinda fläcken är svår att se och övervinna eftersom motstånd mot orättfärdig maktutövning samtidigt är vänsterns credo. Vänstern definierar sig ju genom att beskriva och analysera förtryck och sedan göra motstånd mot det. Den blinda fläcken uppstår när bilden – motståndsaktivisten som ikon – går före och därmed suddar ut maktanalysen och den kritiska tanken.
För fyra år sedan skrev Suzanne Brögger en artikel som stannat kvar i mitt minne. Den heter ”Hopp” och finns i hennes klippbok Sejd. Där skriver hon att bristen på utopier urholkar samhällskritiken. Hon tänker inte bara på frånvaron av socialistiska utopier utan alla former av välformulerade framtidsprojekt som rationalismen, positivismen, moderniteten, romantiken och andra som påverkat 1900-talet.
Den kritiska traditionen är i grunden bunden till utopin. De är beroende av varandra och driver inte bara fram en skarp kritik av det bestående, utan också ett svar på frågan varthän. Även upprorshandlingen utsätts på så vis för kritisk granskning i ljuset av en rad olika utopier och politiska projekt.
Utan utopi utspelas upproren i ett kritiskt tomrum. Gesten blir viktigare än avsikten. Handlingen viktigare än målet. Alla uppror, allt motstånd blir per definition rätt. På så vis blir det plötsligt möjligt för vissa vänsterföreträdare att ställa sin egen tradition på huvudet och stötta reaktionära islamistiska eller Husseinlojala gerillagrupper.
Irak är inte det enda exemplet. Trots att den baskiska nationalismen ligger nära ren etnofascism omges den av samma motståndsaura som FARC-gerillan i Colombia, en rörelse som knappast kämpar för varken frihet eller rättvisa.
Fångad i Bröggers sken framstår upploppen i Göteborg under EU-mötet som just tomma gester utan den kritiska reflektion och självreflektion som utopierna tvingade fram.
Den kubanska diktaturen ursäktas med att den ändå är ett underdogpräglat frontland i motståndet mot USA:s imperialism. Havanna har blivit en sentimentaliserad upprorssymbol av värsta slag som förblindar även unga vänsteraktivister. De demokrater som idogt arbetar för att vidga friheten i Havanna glider på så vis in i samma tystnad som sina kollegor i Bagdad.
En parallell till sympatierna för den kubanska regimen är de som finns för Serbien och som kom upp till ytan i Ordfront Magasin under förra året. En nation som gjort sig skyldig till oerhörda övergrepp på Balkan, men som trots det får sympatier från vissa vänsterintellektuella därför att de anses göra motstånd mot USA:s globala dominans.
Det kritiklösa tillstånd som Suzanne Brögger befarade är kopplat till en situation där mediaindustrins uppsnurrade produktionstempo krymper kritikens utrymme och framhäver just gesterna, tecknen och koreografin.
Den blinda fläcken växer mitt i bullret. Den växer varje gång en vänsteraktivist säger att kritisk reflektion är en lyx vi inte har tid med. Världen kallar på oss, vi måste göra motstånd mot de globala maktstrukturerna. Ja det är klar, men frågorna kvarstår: varför, hur och varthän?