Varje död migrant som flyter i land vid Spaniens kust urholkar med tidens envishet, som droppen mot stenen, de fri- och rättigheter Europas medborgare – även TCO:s medlemmar – tar för givna.

Jag har ägnat förmiddagen åt två holländska dokumentärfotografer som under flera år rört sig längs EU:s gränser. Men också sökt upp kontinentens rättslösa låglöneproletärer – migranterna utan dokument, de som tagit sig över utan tillstånd och nu hårdexploateras i spanska fruktodlingar, holländska växthus eller som inneboende hembiträden i brittiska medelklasshem.
De senaste veckorna har jag läst rapporter från människorättsorganisationer och forskare om Europas (minst) tre miljoner arbetare utan dokument. De jobbar under vidriga förhållanden, från mild rovdrift till rent tvångsarbete. Rädslan att bli utvisad är förutsättningen och profitörernas trumfkort.
Fotograferad blir välfärdens bakgård provocerande brutal. Döda män flyter iland på vackra badstränder. Två personer per dag dör när de försöker ta sig över murarna. Andra bilder kunde vara från 1930-talets amerikanska depression. John Steinbeck revisited. Men nu Europa. Mitt adrenalin tumlar runt.
I Sverige diskuteras övergångsregler som om de vore skydd mot exploateringen. Men den är ju redan på plats. Murar och invandringsförbud är i själva verket rovdriftens förutsättning. Utan dom skulle hela kedjan av skumma arbetsförmedlare, smugglare och mellanhänder kollapsa. De lever på vår taggtråd.
Europas regeringschefer – många socialdemokrater – talar nedlåtande om hur amerikansk politik accepterar låglönegrupper. Samtidigt skapar man medvetet samma struktur i Europa. Men värre. Omlokalisering på plats, kallar en fransk forskare fenomenet. Företag som inte kan flytta till låglöneländer tar istället hit arbetskraften. Och murarna, den dagliga polisjakten på så kallade illegala invandrare, hjälper till att hålla lönerna nere. I Europa vågar misshandlade och våldtagna filippinska hembiträden inte gå till polisen. Och inte till facket. Hyckleriet är kränkande.
Hela branscher är nu beroende av migranter utan dokument eller med tillfälliga säsongstillstånd. Mest frukt- och grönsaksodlarna. Minst 100 000 i Hollands växthus. Jag bläddrar i svensk fackförbundspress. Samma mönster här: skogs, byggnads, handels, jordgubbsfälten i Skåne. Lågprishungriga konsumenter jämför priser och producenterna sänker det enda flexibla: lönerna.
Här startar Europas nya arbetarfråga. Men var finns den svenska fackföreningsrörelsen?
Tystnaden kan tolkas som okunskap om de nya grottekvarnarna. Men också som en effekt av en lång skepsis mot Europapolitik. Mot EU. Mot att driva demokrati- och rättighetsfrågor över gränserna. Mot att riskera, kanske ge upp, sina svenska system för att vinna tillbaka makt.
Fackliga isolationister bidrar i själva verket till rovdriften genom att argumentera för övergångsregler, fortsatt invandringsstopp och att murarna mot omvärlden måste vara kvar.
Det handlar inte bara om fackligt arbete. Lika mycket om facklig Europapolitik.
Det här berör i första hand LO-förbunden. Det är sant. Men i förlängningen berör det alla. Rättslöshet längst nere i maktpyramiden brukar ha en tendens att sprida sig uppåt. Är det inte precis det vi sagt tusen gånger om amerikansk arbetsmarknad? Varje död migrant som flyter i land vid Spaniens kust urholkar med tidens envishet, som droppen mot stenen, de fri- och rättigheter Europas medborgare – även TCO:s medlemmar – tar för givna.
En facklig grundfråga kommer nu tillbaka: Är förbunden till för bara sina medlemmar eller för hela löntagarkollektivet – oavsett arbetstillstånd eller inte? I ett fackligt perspektiv kan det inte finnas illegala människor. Egentligen skitenkelt.