Varför kommer förslaget att göra nationaldagen den 6 juni till helgdag just nu, undrar Per Wirtén. Utredningen är en exakt repris av den som gjordes 1994 och som då nobbades av regeringen. 2004 är det däremot fritt fram.

Jag läser SOU 2004:45 om nationaldagen som ny helgdag. Har inget emot förslaget, men blir inte klokare av utredningen. Ekonomiska konsekvenser tar 40 sidor med många stiliga kurvor och svängiga ekvationer. Själva motiveringen och idédiskussionen får 36 rader (inga nyttokurvor, inga experter). Tunt som skuggan från en flaggstång.
Nåt mer måste väl ändå kunna sägas?
Jag hämtar den italienske filosofen Maurizio Virolis bok For Love of Country som är en pålitligare utredning. Närmare bestämt ett försök att visa på den avgörande skillnaden mellan patriotism och nationalism. Han börjar i Rom och nystar sig fram genom Europas idéhistoria. Patrioter och nationalister använder samma emotionella och retoriska argument, skriver han. Men patriotismen riktar sig kärlek till nåt annat än nationen, i en tradition som brukar kallas republikansk.
Viroli visar hur Machiavelli med patria menade frihetens ordning i staten. Patriotism är därför kärleken till hemlandets frihet och politik. Det andra begreppet, nazione, hade en mer marginell betydelse och handlade om den gemensama kulturen och språket. Det som nu kallas etnicitet.
Frågan är då om Sveriges nationaldag ska handla om patria eller nazione.
Det nationella perspektivet har bestämt både demokrati och folkmord under 1900-talet, men är inte länge självskrivet. Machiavelli och republikanismen återvänder i stället med migration, kosmopolitiska livsmönster och EU:s inre gränsupplösning. Jürgen Habermas kallar det konstitutionell patriotism.
Om lojalitet till nationen är bärande princip kör man in i identitetspolitikens gamla drömmar om likhet, homogenitet och gemensam historia. Den republikanska patriotismen handlar däremot om gemenskap grundad i politik, öppen mot framtiden och alla tänkbara former av olikheter.
Utredningen om nationaldagen som helgdag vet inte vilken fot som gäller. Men lutar oreflekterat åt nazione. Den svenska identiteten ska stärkas. Och den bärs upp av ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet”. Ja, till och med mångkulturen är specifikt svensk.
Redan valet av 6 juni understryker det mytologiska: Gustav Vasa och nationens tänkta ursprung. Förra året påpekade Karin Pilsäter (fp) och Lena Ek (c) att Vasa var en tyrann och klosterbrännare. Varför ska vi fira honom? 24 maj är en lämpligare nationaldag, föreslog de i en riksdagsmotion – dagen för allmän rösträtt och därför en dag att fira sin kärlek till patria.
Tankarna om patriotismen klingar av och återvänder i vågor. På 1700-talet återtogs de av upplysningsfilosoferna. För Voltaire var patriotism att försvara den konstitutionella republiken och människors rättigheter – en politisk idé – och inte en plats. Exkludering och marginalisering, alla försök till likriktning, gynnade despotin, ströp friheten och utarmade republiken, därmed även patria.
Men under 1800- och 1900-talens nationella gränsdragnings- och renhetsprojekt smälte nazione och patria samman. Få uppmärksammade skillnaden. Frihetens republik, demokratin och jämlikhetspolitiken ansågs kräva likhet. Nationstanken, som ytterst är antipolitisk, erövrade politikens fantasi och bestämde möjlighetens ramar. Friheten blev svensk och sammanblandningen naturliggjord. Statsråd kan, som en självklarhet, säga att invandrade måste anpassa sig till svenska värderingar. Som om mänskliga rättigheter vore ett svenskt nationellt särdrag. Eller så kallad mångkultur vore det.
Man måste därför fråga varför förslaget kommer nu. Utredningen är exakt repris på en från 1994 som regeringen den gången nobbade. Sedan dess har riksdagen avslagit motion efter motion. Men nu plötligt. Flaggan i topp. Nuder är med.
Att flytta en helgdag från annandag pingst till nationaldagen glider in fint i ett tilltagande mönster av nationell symbolpolitik: språktester, inflyttningsstopp till Malmö för nyinflyttade invandrare, övergångsregler och outtröttliga krav på EU-uträde. En rad förslag för att slå rasisterna på deras hemmaplan, för övrigt en uttalad ambition i just utredningen om nationaldagen.
Därför dags att göra skiljelinjen tydlig igen. Inte bara mellan patria och nazione, utan även de sammanhängande mellan nation och stat, mellan etnicitet och medborgarskap. Eller som Viroli skriver: mellan ”kärlek till hemlandet” och ”lojalitet till nationen”.
Kanske finns det ett budskap i pingsten som kan följa med helgdagsförflyttningen till 6 juni. Apostlarna talade denna dag plötsligt alla språk och folk från hela Mellanöstern som samlats i Jerusalem förstod budskapet i ett slags simultantolkning där olikheter accepterades och förblandades. En religiöst begränsad kristen kosmopolitanism förvandlad till obegränsad sekulär republikanism. Det skulle bli en schysst nationaldag.