Abu Ghraib ska rivas. Fotona finns kvar.

Direkt efter 11 september skrev Susan Sontag sin första hädelse när hon påpekade att självmordsterrorister inte alls var fega – tvärtom.
Nu dags för ny hädelse. I en essä i Guardian om tortyrbilderna från Abu Ghraib skriver hon: “Fotografierna är vi”. De avslöjar det “koloniala styrets fundamentala korruption”.
Men leder också djupare.
Fotografierna har sitt upphov i en ny typ av bildproduktion, i en bildvärld som skiljer sig radikalt från de klassiska pressbilderna: Vietnam, Prag och Bosnien. De har inte passerat genom nyhetsfabriken, inte knäppts för en industriell bildcirkulation. De uttrycker varken kylig redovisning, förtvivlan eller vrede. Abu Ghraib är nåt annat.
Där finns den historiska beröringen: vit man med troféer. Lynchbilderna som spreds som souvernirer i Södern. En bränd kropp omgiven av vita stadsbor som tittar in i kameran med stora ögon.
Men Sontag öppnar också för en samtida ström av privata bilder på nätet. Familjen har semester, diskar, äter middag. Några har sex. Andra är ökenkrigare. Kameran går. Bilderna blir till ett slags vykort som berättar privata stories. Man lagrar i hårddisken och skickar. Alla har digitalkamera: i telefonen eller i jackfickan.
Att leva blir att vara fotograferad, skriver Sontag. Därmed även att posera – framför naken älskarinna eller torterad arab. Kamerans närvaro bekräftar att livet är på riktigt.
“Nåt skulle fattats om det inte gått att ta en bild efter att de nakna irakierna staplats på varandra.” Ett vykort hem. En hälsning till polarna. Så här gör vi.
Som betraktare spärrar vi upp ögonen. Bilderna är inte professionella produkter. De är glimtar från en privat och nästan intim sfär. Vår egen. Fotografierna är vi.