Nina Bouraoui
Pojkflickan
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag

En liten oansenlig bok, så liten att den nästan kommer bort, men med explosivt innehåll. Med örat till texten hör man bomben ticka.
Nina Bouraoui har fransk mamma och algerisk pappa. Det kan läsaren inte missa. Det upprepas säkert 50 gånger på 140 sidor. Hon föds i Frankrike, växer upp i Alger och flyttar tillbaka igen. Allt är polariserat och Nina mitt emellan, söndersliten som mellan två hästar på väg åt olika håll. Också sliten mellan könen, en flicka som vill vara pojke. Född 1967. Pojkflickan är hennes självbiografi. Nu på svenska. Tack.
Hon lever i överträdelsernas gränsland. Vandrar i minfälten. Varje dag en ny desertering. Inte i mångkulturteoriernas exilromantisering. Utan i skräck. Språket är så här. Kort och hårt. Ibland som aforismer. ”Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte.” Men oftast mer obekvämt och sönderrostat. Som att gå barfota över en ändlös slätt av skarpslipad makadam. Kolla första sidan. Fortsätt om du gillar. Lägg av direkt annars. För det är en bok genomsyrad av monokrom stil. Eller antistil?
Jag älskar varenda mening. Dom kommer som smattrande örfilar. Det gör ont. Ända till det abrupta oavslutade slutet.
Hon rör sig i minnena från terrorn. Kolonialismens slutskede. Mammas bror dödades av fransmännen. Slagen är alltid nära. Själv blir hon en förlängning av invasionen. Fransk mamma. Franskt språk och bruten arabiska i Alger. Blodet kommer tillbaka, förutspår mamman. Och det kommer, och de flyr över havet. ”Algeriet återvänder genom den lilla svarta dörren till ett ofantligt bårhus”.
Frankrike är ingen befrielse. Allt är fängelse. Den enda friheten är havet, alltid nära, som att hon i vågskummet skulle kunna förlora kroppen, namnet, dialekten, det som är för alltid märkt av historiens fasor. Nuets brottning.