Flodvågen i Asien

När den största naturkatastrofen i modern tid drabbar Sverige så händer det i Thailand.

När den största naturkatastrofen i modern tid drabbar Sverige så händer det i Thailand.
Det är som att landets gränser blivit elastiska. De kan omfatta människor och därmed platser över hela jorden. Samtidigt som tusentals lever mitt i vanliga svenska städer utan arbets- och uppehållstillstånd, som migranter utan dokument, och därmed innanför men ändå utanför. Det har helt enkelt blivit allt svårare att urskilja de gränser som tidigare var skarpa linjer i geografin, men nu förvandlats till ett slags rörliga zoner.
Men man kan också lämna det nationella perspektivet och betrakta katastrofen ur ett globalt. Därmed som en av de största naturkatastroferna i mänsklighetens historia där svenskar, tillsammans med många andra medborgare, drabbats. Med den beskrivningen blir det globala samhället, det ömsesidiga beroendet och ansvaret över gigantiska geografiska avstånd, påtagligt som en skarp örfil. Nationstillhörighet och medborgarskap bleknar inte bort. Inte alls. Framstår snarare som hinder. Som en vakensömn med drömbilder på flykt undan bruset från en värld och en mänsklighet på resa bortom dessa begränsningar från 1900-talet.
Katastrofen – jordbävningen, flodvågen – har blivit ett brännglas som koncentrerar globaliseringens konflikter och revolutioner till en enda punkt. Säg inget annat än att det gör ont.
De första dagarna efter tsunamin var kritiken mot den svenska regeringen massiv. Många som kommit fram till radioprogrammet Ring P1 ställde helt orimliga krav. Som att armador av helikoptrar skulle kunna svepa in över stränderna bara timmar efter att havsvattnet dundrat fram.
Kritiken speglade förväntningar som visserligen är överdrivna, men samtidigt hoppingivande. Vi vet att det äntligen finns globala nätverk som aktiveras vid stora katastrofer. Det är gamla hjälporganisationer och nya NGO:s –- en del som små kvicka gerillarörelser andra stora som multinationella företag – det är nationella regeringsorgan och övernationella FN-institutioner. För 25 år sedan fanns dom bara som utkast men i en tyst välfärdsrevolution binder de nu samman världen på ett sätt som aldrig tidigare: professionella yrkesmänniskor som alltid finns på plats där det är krig, hungersnöd, epidemier eller naturkatastrofer.
Nätverkens centrum är i den rika världen. Men de sätts i rörelse även om inga västerlänningar drabbats. Minns jordbävningen i iranska Bam eller de i Turkiet för fem år sedan. Optimistiskt kan man säga att deras arbete format en postkolonial etik och politik där ingen människa är värd mer än någon annan. En egendomslös lankes kan förvänta sig samma uppmärksamhet och hjälp som en svensk turist. Ett värdesystem befriat från kolonialismens gamla bojor. Kanske finns det inget annat sammanhang där dessa värderingar fått sådan kraft och konkretion som just i hjälparbetets globala nätverk. Förstärkt av att de är nära kopplade till människorättsorganisationernas. Och dessutom har ett växande folkligt stöd över hela världen. De är som en egen jordbävning av politiskt laddade värderingar, lätt att underskatta men färdig att rulla in efter förstörelsen.
Men inget är enkelt och motsägelsefritt.
De gamla värderingarna dröjer sig kvar och kommer upp till ytan som reflexer efter flodvågen. Spontant tänker vi – känner vi – att svenskar ändå ska gå före. Eller att européer ska särbehandlas i bråten på stränderna.
Räddningsverket har fått kritik och undrande frågor för att de först av allt skickade hjälp till Sri Lanka och inte till semesterorterna i Thailand. De följde helt enkelt de framväxande globala koderna om alla människors lika värde och inte den kvardröjande koloniala människosynen. Läget i Sri Lanka verkade ju inledningsvis värst.
Det rapporteras också hur de döda kropparna behandlas olika i Thailand. De med vit hudfärg skiljs ut från de med mörk och identifieras mer noga och professionellt av ditresta team.
Nyhetsrapporteringen brottas med värdesystemen. Det är svenska familjer vi inbjuds att identifiera oss med, medan de döda i Aceh blir en anonym massa. Vi får se bilder på döda indoneser som flyter i bråten. Medan européer avbildas varsamt.
Här finns en konflikt mellan globalt och nationellt som sliter sönder oss, som river i magen och hjärtat. De globala rättvisefrågorna brukar vara svalt distanserade om kläder, rent vatten och Fästning Europa –– men nu tränger de in i tragedier som kunde varit min egen familjs, rakt in i döden.
Ja, det finns många frågor att ställa. En som glöms, men borde göra sig påmind, är varför 140 000 döda i en naturkatastrof väcker starkare känslor och mer uppmärksamhet än 100 000 döda i kriget i Irak – en katastrof som inte slagit blint utan beslutats efter politisk utredning.
Flodvågen har återigen klargjort att den rika världens egenintresse nu sammanfaller med världssamfundets allmänintresse: ett gyllene tillfälle för den globala rättviserörelsens krav på reformer och för den postkoloniala politik som vi bär med oss som en allt mer naturlig förväntan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.