Bush väljer mellan två strategier efter det irakiska valet på söndag. Per Wirtén konstaterar att USA är på väg mot ett militärt nederlag.

”Out of Iraq” är rubriken på en artikel av Stanley Hoffmann, professor vid Harvard, där han presenterar en så kallad exitstrategi, det vill säga hur USA omedelbart kan börja lämna Irak (N.Y. Review of Books 21/10 –04). Hoffmann menar att USA förlorat den del av kriget som handlade om Irak som föredöme (Bremers plan), kan inte vinna det militära kriget och riskerar att tappa det övergripande ”kriget mot terrorismen”. Därför snabb exit ut ur landet för att rädda det som räddas kan.
Han tänker sig en deklaration där USA förklarar att ockupationen upphör sex månader efter demokratiska val (de som nu är planerade till 30 januari). Om den folkvalda regeringen vill så kan USA sedan i begränsad omfattning vara med i en internationell styrka under irakiskt kommando för att hjälpa till med säkerhet och utbildning. De 18 miljarder dollar som anslagits till Iraks återuppbyggnad – varav bara en bråkdel ännu använts – ska villkorslöst gå till den nyvalda irakiska regeringen.
Människorättsexperten Michael Ignatieff, också vid Harvard, hamnar vid den andra polen när amerikanska vänsterliberaler diskuterar Irak. I en intervju i Expressen (3/12 –04) ger han ett koncist svar varför USA inte kan lämna landet:
”Amerika har förlorat kapaciteten ”to do good” i Irak. Amerika har bara kapacitet att förhindra det värsta och Amerika har en skyldighet att förhindra det värsta eftersom Amerika ingrep och gjorde saker och ting värre, så dess plikt att stanna är relaterad till den röra de skapat och dess skyldighet att städa upp. Punkt och slut.”
Med Ignatieffs synsätt blir Hoffmanns exitpolitik ren cynism och ett dubbelt svek. Först krossar man ett samhälle och sedan, när det bli jobbigt, vänder man ryggen och sticker. Men Hoffmanns svar är enkelt: Mer av samma politik och fortsatt ockupation gör allt värre.
Jag väljer Hoffmann, men störs av hans ansvarslösa och entydigt amerikanska perspektiv: Vad som händer med irakierna blir deras problem. Diplomaten Peter W. Galbraith försöker lösa dilemmat (American Prospect dec/04): Ockupationen måste upphöra så fort som möjligt men USA har först ansvar att förhandla fram en demokratisk konstitution där de olika befolkningsgrupperna enar sig om en statsform där säkerhet och rättigheter garanteras för alla.
Valen till en beslutande församling som är planerade till 30 januari framstår som en bräcklig men viktig räddningstråd. Ett ”parlament” kan bli grunden för en kritisk offentlighet och ett politiskt motstånd mot ockupationen.
Men ett ”parlament” med stor shiamuslimsk majoritet där konfessionella lojaliteter väger tyngre än politiska kan också bli början till landets slutliga sönderfall. Det är inte svårt att förstå varför den shiamuslimske religiöse ledaren Ali al-Sistani envist drivit kravet på allmänna val och att en folkvald församling – inte någon utsedd övergångsregering – ska skriva den nya konstitutionen. 30 januari är hans dag. Genom att de shiamuslimska partierna och maktcirklarna enats om en gemensam lista i valet – som är en osannolik förening av det traditionalistiska dawapartiet, den tidigare samarbetsmannen Ahmed Chalabi och teoradikalen Muqtada al-Sadr – stärks den etniska, regionala och konfessionella uppdelningen. Politiken degenererar till blodslinjer och folktillhörighet. Lojaliteten till shiamuslimsk tillhörighet går före vänster–höger eller sekulärt-islamistiskt.
Kurderna har också en helt egen politisk agenda, minnena från folkmordskampanjen al-Anfal, ett fungerande civilsamhälle och en autonomi som i mer än tio år i praktiken garanterats av USA och Storbritannien.
Där emellan sunnimuslimerna, minoriteten som varit priviligierad men nu förlorar allt – först genom ockupationen och sedan genom en eventuell majoritetsstyrd demokrati. Nu i ett tänkbart fritt fall av våld, motstånd och kaos. Genom att det största sunnipartiet nu ställer sig utanför valet markeras de konfessionella sprickorna ännu tydligare.
Den nationella frågan – varje folks rätt till självbestämmande – leder obevekligen till landets upplösning. Läget påminner om Jugoslavien inför sammanbrottet eller Libanon före inbördeskriget. Gränserna är minerade med minnen av våld, terror och förnedring som leder till ömsesidig misstänksamhet och demonisering. För shiamuslimer och kurder är Saddam Husseins diktatur för evigt kopplad till en sunnimuslimsk dominans av landet. När USA:s armé malde ner Falluja verkade det shiamuslimska etablissemangt i södra landet inte missnöjt. Irak är ett land upplagt för många Srebrenica och nya Halabja.
Dynamiken mellan den amerikanska ockupationsarmén, det väpnade motståndet och landets historia rör sig mot sönderfall och inbördeskrig. Gränserna mellan befolkningsgrupperna laddas nu med dynamit: mord i Kirkuk, bomber i Najaf och Karbala. Trots varningar från CIA vägrar Bushadsministrationen envist erkänna risken. Och de svenska aktivister som förbehållslöst stöder de väpnade motståndsrörelserna gör samma sak.
Jokern är de revolutionära islamisterna som rör sig i en helt annan politisk kontext. För dom är ockupationen och sönderfallet en perfekt scen för att med hjälp av starkt våld mobilisera massorna i den metafysiska globala striden mellan ”gott” och ”ont”. Massakrer, videofilmade avrättningar och terrorbombningar är oberoende av val, konstitutioner, exitstrategier och maktstrider i ett folkvalt irakiskt ”parlament”. Ju längre de kan hålla kvar USA:s armé i landet desto bättre. Inget pris är för högt. Har alla redan glömt den algeriska mardrömmen? Massakrerna, våldtäkterna, de uppskurna halsarna?
Den okända kraften är samhällets centrum: alla de irakier som inte lockas av vare sig sunnimuslimska motståndsgrupper, amerikanska ideologer eller islamister utan vill leva i nåt slags demokratiskt lugn och ro – i det löfte de såg i Saddan Husseins flykt från Bagdad. Förmodligen en tyst majoritet, osynliggjord av nyhetsrapporteringen och som varje dag riskerar livet i korselden mellan väpnade grupper och ockupationsarméns pansarvagnar. Men kan centrum behålla dragningskraft när alla tänkbara gränsdragningsprojekt och konfliktlinjer mobiliseras för att slita sönder det? I Bosnien höll det inte.
Det enda man med säkerhet kan säga är att kriget och ockupationen utlöst en katastrof och att USA inte klarar att kontrollera lrak trots 150 000 soldater i landet. Soldater som verkar trötta, chockade och omotiverade. Några färdiga att skälla ut Donald Rumsfeld.
För att märkbart öka antalet soldater närmar sig USA någon form av allmän inkallelseorder som under Vietnamkriget. George W Bush har säkert Stanley Hoffmans exitstrategi, eller någon liknande, liggande på
skrivbordet. Valet ligger nu mellan att gräva ner sig i ett utdraget nederlag eller snabb exit. De avgörande besluten fattas redan de närmaste veckorna.
Att göra minst halv exit och överlämna upproret i Sunnitriangeln till den kurdiska och shiamuslimska majoriteten att ”ta hand om”, och i praktiken bana väg för inbördeskrig, är säkert lockande. Om så sker kan man räkna med att en stor majoritet inom vänstern – i Europa, USA och Mellanöstern – hastigt och i efterhand byter från Hoffmann till Ignatieff.
Om de nyliberala rekonstruktionsplanerna – det ideologiska projektet – var USA:s första nederlag i Irak så är det militära – det regionala geopolitiska projektet – på väg att bli det andra.
Per Wirtén