Gårdagens val i Irak är trots våldet värt att fira. Per Wirtén gläds åt demokratins explosiva betydelse.

Valet är en vändpunkt. De som trodde annorlunda har underskattat demokratins explosiva betydelse. Demokrati har helt enkelt passerat det mesta som samlande symbol och kraft.
Men ännu osäkert om valet blir livlina till frihet eller markör för snabbt inre sönderfall. Det är inte svårt att se mörkret: de mest aktivistiska av alla revolutionära islamiströrelser sedan inbördeskriget i Algeriet, en ockupationsarmé som tänder mer våld än den släcker och en förbittrad sunnimuslimsk minoritet som förlorat sina privilegier och vandrar in i en mardröm liknande serbernas när Jugoslavien föll samman.
Men just nu är det ändå läge att fira. Irak och Palestina har haft demokratiska val de senaste veckorna. Båda framgångsrika. Hög tid att låta tyrannerna svettas i sina palats. Även arabiska folk kan vara självbestämmande.
Dagens hjältar är varken marinkårssoldater eller motståndsgerilla. Utan de som gav sig ut i minfältet: kryssade mellan bilbomber och kroppsdelar på väg till vallokalerna i Sunnitriangeln. Och de som vågade kandidera trots hot och terror. I lördags läste jag om en av dem: Salamah al-Khafaji, kvinnorättsaktivist under diktaturen och nu envis demokrat. Hennes äldste son mördades av motståndsrörelsen och släktingarna tvingades fly undan hoten. Hon har inte vågat något öppet valarbete, utan kampanjat med e-post. I går besegrade hon både bomber och ockupation.
De som jämfört valet med de betydelselösa i Sydvietnam i början av 1970-talet (t ex i Flamman och på Aftonbladets kultursida) har noll feeling för sin samtid. Och de som från höger inbillar sig att det våldsamma motståndet mot ockupationen nu tynar bort är lika vilse.
Den folkvalda nationalförsamlingen kan bara vinna verklig legitimitet genom ord, handling och beslut. Det är inga quislingar som valts. Många har först gjort motstånd mot Saddam Hussein och sedan mot ockupanternas framtidsplaner. Var tredje vald ska vara kvinna – det är nog fler än i den amerikanska senaten.
Nu ska konstitutionen skrivas. Och sedan ut på folkomröstning i höst, så smart kons1rat att en enad minoritet – sunni eller kurder – kan lägga veto i valurnorna. Därmed i praktiken också en spärr (kurderna!) för teokratiska shariadrömmar.
Politiken är ännu en svagt upplyst stig. Nästan omöjlig att skönja. Salamah al-Khafaji är en av dom som valt att testa den. ”I´m not backing down,” säger hon kaxigt i den engelska morrontidningen.
Per Wirtén