Efter fyra år av uppror, repression och 4500 döda har Sharon och Abbas nu hälsat och sagt vapenvila till varandra. Bordet i Sharm al-Sheikh hade vit duk, nystruken, och under servetterna låg flygbiljetter till Washington.

Mellanöstern är ett grönskande paradis för vapenvilor. Som mest under inbördeskriget i Libanon. Då tystnade vapnen oupphörligen. Minst en gång i veckan och för varje gång steg dödssiffrorna. Det var sannerligen gåtfullt. Inget krig har utkämpats under ett så kompakt tillstånd av vapenvila.
Efter fyra år av uppror, repression och 4500 döda har Sharon och Abbas nu hälsat och sagt vapenvila till varandra. Bordet i Sharm al-Sheikh hade vit duk, nystruken, och under servetterna låg flygbiljetter till Washington.
Intifadan och mest av allt självmordsbomberna visade att Israel inte kan göra som de vill. Och det dagliga israeliska våldet blev till sist outhärdlig för palestinierna. Sedan minst ett år har läget varit ett slags aggressiv terrorbalans.
Ingen kan riktigt vinna. Då är vapenvila ett lämpligt steg.
Men sedan då?
Israel lämnar fem palestinska städer och släpper politiska fånger. Alltså tillbaka till situationen när Osloprocessen kollapsade. Men med skillnaden att Israel sedan dess stärkt kontrollen över Västbanken hundrafalt.
Sharon talar om en palestinsk stat. Men säger inget om substansen: bosättningarna, muren, infrastrukturen som garanterar en apartheidordning. Var ska staten egentligen ligga? Snart är det bara stora rondellen i Ramallah kvar.
Osloprocessens otillräcklighet visade att man inte kan skjuta upp det svåra till avslutningen. Utan måste börja just där. En ny fredsprocess utan mål blir mest teater för världspressen.
Allt talar för många framtida vapenvilor. Inte lika blodiga som i Libanon. Men många.
Samtidigt som konflikten vrider sig in i ett helt nytt mönster. Och lämnar Sharon och Abbas försjunkna i ett gammalt spel, över ständigt nystärkta vita dukar.
Per Wirtén