Vart tog frågan om upphovsmännens rätt vägen?

Plötsligt har upphovsrätten blivit kreativitetens fiende. Punchiga figurer från den nya ekonomins dagar förenas med streetsmarta anarkister och sätter Piratbyrån i varje morgontidning.
All information ska vara fri, säger de. Och menar gratis.
Det är en besynnerlig vändning. I över hundra år har författare, konstnärer och tonsättare kämpat för sina rättigheter. Victor Hugo blev den symboliska pionjären som brädade piratförläggarna. En facklig kamp kan man säga. Upphovsmän ska inte kunna exploateras, deras arbete ska betalas. Man skapade helt enkelt regler för att få stopp på utsugningen.
Nu säger medlemmar i Piratbyrån att upphovsrätt är skit. Det är som att höra hur nyliberaler vill skrota arbetsrätten.
Ja, jag vet att diskussionen om upphovsrätt och copyright är mer komplicerad än så. Men det är just det som varken Piratbyrån eller film- och spelbranschens fildelsjägare på Antipiratbyrån verkar förstå.
Läget är tillspetsat. Storbolagen vill privatisera alla bilder, symboler, beats, gester, uttryck, allt som de nånsin kan. Helst avskaffa alla de kulturella allmänningar som upphovsmän alltid försvarat (V. Hugo igen).
Och på andra sidan står Piratbyrån och kräver fullständig avreglering. Med konsekvens att fyndiga nykapitalister ska kunna sko sig på mitt och andras arbete.
I striden finns en given förlorare: de så kallade upphovsmännen, såna som jag. Varav de flesta redan i dag jobbar stenhårt utan att nånsin få ordentligt betalt.
Rätten ska inte bara formuleras från konsumentens önskan om allt gratis (Piratbyrån) eller industrins om maxad avkastning (Antipiratbyrån), utan även ta hänsyn till läget i själva grottekvarnen. Till oss producenter.