Vart de intellektuella — sanningssägarna — tog vägen är en fråga som återkommande diskuterats de senaste åren. Utgångspunkten är att de försvunnit eller i varje fall dragit sig tillbaka.

I Frankrike undrar man varför de inte finns några nya Jean-Paul Sartre. I Sverige gäller samma fråga om Olof Lagercrantz. De gamla giganterna har inte följts av nya.
Men kanske är det en synvilla. Kan man inte tänka sig att det i dag finns så många intellektuella att de inte längre syns? Att de enskilda intellektuella rösterna helt enkelt överröstats av kören?
Det vi ser — och grubblar över — är inte en frånvaro, utan en massiv närvaro.
Jag tänker mig att demokratin, välfärdspolitiken, de enorma utbildningsfabrikerna och mediernas förvandling av samhällsdebatten från att ha varit ett torg för utvalda till en arena för miljoner gjort den intellektuelle till en mindre exklusiv gestalt.
Allt fler sysslar med intellektuell verksamhet i sin vardag. Några på jobbet. De flesta hemma. Man läser, följer världshändelserna, lyssnar till diskussioner. Den typen av reflektion som intellektuella sysslar med är inte längre begränsad till en liten skara, utan har blivit ett utmärkande drag för liv i samtiden. Sociologerna brukar säga att människors reflexivitet ökat. Varje dag ställs man inför svåra moraliska dilemman som pockar på snabba svar. Samhällsfrågor tränger på och man förväntas kunna ta ställning i komplicerade konflikter på avlägsna platser. Ingen världsbild är längre given.
I det avseendet kan man säga att det politiska och kulturella klassamhället utjämnats. Medborgarna har hunnit i kapp de intellektuella. Nu springer de nästan jämsides.
Intellektuellt arbete har på så vis demokratiserats. Det är som när väckelserörelsen deklarerade det allmänna prästadömet. De menade att alla församlingsmedlemmar var präster. Vem som helst kunde predika, döpa och dela ut nattvarden. Alla i bönehuset hade lika värda inför Gud — och varandra. Predikantens uppgifter demokratiserades.
De intellektuellas ord har devalverats på samma vis. Auktoriteter som Sartre är inte längre tänkbara. En enskild röst kan inte längre ha den betydelsen och positionen. Den romantiska hjälterollen — den ensamma rösten som säger sanningen till makten — har glidit de intellektuella ur händerna.
För en tid sedan körde jag bil under en hel dag. Sommarlandskapet rusade förbi. Jag lyssnade på P1. Timma efter timma. Mil efter mil. Programmen avlöste varandra. Det var en febril intellektuell verksamhet i radion. Hela tiden försökte människor förklara de stora sammanhangen, de tog ställning, de förklarade, de diskuterade i paneler, intervjuer och samtal. Sällan ensamma. Ofta tillsammans.
Många sörjer. Det skrivs nostalgiska texter om att det var bättre på Lagercrantz tid. När rösterna inte var så många. När de var färre och talade med större auktoritet.
Men om man föredrar en värld där förmåga och kunskap sprids mer jämlikt, där demokrati inte bara är parlamentarism utan också en dialog och diskussion som inbegriper allt fler människor så kan man inte sörja den gamla hjälterollen.
Konservativa har alltid menat att ett övermått av demokrati och jämlikhet leder till förflackning och nivellering. Landskapet förlorar tydliga kännemärken som man kunde använda för att orientera sig. Oron är befogad, men deras slutsats fel.
Parallellt med demokratiseringen av samhällsdebatten finns en annan, mörkare, utveckling.
Vi som fortfarande kallas intellektuella brottas inte bara med arvet från giganternas tid, och i synnerhet deras romantiska och heroiska syn på uppdraget. Utan vi skriver också i en allt skarpare konflikt mellan det demokratiska samtalets krav på idealitet — eller öppen oförutsägbarhet — och marknadens krav på säker lönsamhet, med det förbestämbara som förutsättning.
Dagstidningarnas kultursidor, som i Sverige varit de intellektuellas huvudsakliga arena, förändras. De dras obevekligen in i tidningsfabrikens produktionsvillkor. Frizonerna krymper. Specialiseringen tilltar. Textutrymmet minskar. Medarbetarnas arvoden pressas ner.
Demokratiseringen har urholkat makten och magin i de intellektuellas ord, genom att sprida makten. Och från ett annat håll har mediaföretagens vinstbegär samtidigt urholkat deras arbetsvillkor och proletariserat dem.
Det är ägarnas krav på större vinster och effektivare massproduktion — inte demokratisering — som framkallar likriktning och i västa fall tystnad.
Vi kan därför vara på väg mot ett paradoxalt läge där det intellektuella samtalet förtunnas på de gamla arenorna. Samtidigt som dessa samtal präglar allt större delar av samhället och omfattar allt fler röster.
Läget är ohållbar.
När frikyrkorna avskaffade prästens upphöjda position byggde de nya enklare hus där de samlades för mer jämlika samtal. På samma vis kräver samhälldebatten samlande arenor. Kanske nya, mer demokratiska och öppna. Annars vänds den demokratiska vinsten snabbt till förlust. Samtalen blir då privata, inte offentliga, och den intellektuella verksamheten förlorar sin mening.