Medan andra ideologier rannsakar sig själva förnekar liberalismen all skuld. Per Wirtén efterlyser självkritik hos den nya världsordningens uppbackare.
(Publicerad i Expressen 11/1-06)

Det finns en liberal skuld. Inga liberaler talar om den. Men den finns.
Kritiken mot de liberala idéerna kommer alltid utifrån. Från vänster, från höger, från så kallade kommunitarianer, från feminister, från andra. Men en kritisk självreflexion från liberalerna själva hörs aldrig. Möjligen i de dagliga sakpolitiska bataljerna, i frågor om folkpartiets partiprogram och Mauricio Rojas ständiga mediautfall. Men jag menar de djupare idépolitiska. De om filosofin och makten. Om historien.
Konservativa har rannsakat de antidemokratiska stråken i sina värderingar. Och vänsterna har under de senaste 25 åren ägnat växande energi åt den egna skulden. Frågat sig varför. Synat sambanden mellan marxism och folkmord, jämlikhetspatos och tvångssteriliseringar. Några år efter 1989 ägnades all kraft åt detta nödvändiga självplågeri. Det födde fram en delvis ny vänster. Och när ortodoxa marxister nu kopplat maktgrepp i (v) flyr därför sympatisörer och medlemmar.
Liberalerna har haft en massa åsikter om vänsterns skuld och behov av avbön. Men inte presterat ett pip om sin egen historia. Istället har självgodheten brett ut sig. När jag försiktigt nämner skulden slår de oförstående ut med armarna: ”En liberal skuld? Nej, det är en självmotsägelse, en omöjlighet.” De sitter i solen. Ser inte skuggan.
Det finns undantag. Amerikanska liberaler som sysslar med postkoloniala frågor har pekat på sambanden mellan liberalismens universella rättighetsidéer, politiska ekonomi och de globala orättvisorna, massmorden och kolonialismens övergrepp. I Sverige har det satt noll spår bland ledarskribenter och intellektuella.
I ”Americanos” beskriver Magnus Linton samhällskollapsen i Argentina och andra delar av Sydamerika som att en nyliberal Berlinmur rasat. Björn Elmbrant redogör för ett mindre svenskt ras i ”Dansen kring guldkalven”. Olika orättvisor och missförhållanden försvaras dagligen med liberala principer om öppen marknad och fri handel. I Sverige var det i första hand liberaler som entusiastiskt välkomnade USA:s fixering vid krig, och inget annat, mot Saddam Husseins regim. Det är några enkla exempel som borde leda till en djupare självreflektion. En som leder bakåt och inåt.
Under hösten har jag återvänt till Mike Davis mäktiga bok ”Svält och kolonialism” från 2001. Den kastar ett obehagligt kallt ljus över globaliseringens epok, genom att redogöra för det sena 1800-talets stora svältkatastrofer som sänkte Indien, Kina, Brasilien och andra länder.
Torkan och hungersnöden orsakades av de klimatfenomen som kallas El Niño. Men att det blev århundradets svältkatastrof förklarar Davis med det brittiska imperiets hårda liberala ideologi. 1876-78 dog sju miljoner indier. 1888-91 tre miljoner. Och 1896-1902 nitton miljoner. Ofattbara siffror. De flesta för att ekonomiska och politiska principer — oreglerad marknad och tillbakadragen stat — var viktigare än rätten till liv.
Exporten av indisk spannmål skulle upprätthållas och marknadspriser gälla. Anslagen för insatser mot svälten skars ner för de strama budgetprincipernas skull. Utblottade låstes in fattighus eller tvingades ut i tvångsarbete där de svälte ihjäl. När indiska spannmålshandlare bad om krediter för att kunna importera från Burma och Bengalen, där risskördarna var oöverträffade, sade kolonialstyret nej. Riset skeppades istället till London. Nödhjälpen minimerades enligt en liberal grundtanke att den annars skulle skapa permanent bidragsberoende.
Det var en upprepning av den liberala politik som några år tidigare fått liknande konsekvenser under de stora irländska hungeråren. Irland blev strukturanpassat: folket hade emigrerat eller dött.
Den franske författaren Pierre Loti, berömd för sina skildringar från Söderhavet, fångade den liberala skuldens kärna. Han åkte tåg genom dödens landskap i Indien 1899 och beskrev hur svälten lät:
”I den första byn där vi stannar hörs ett ljud så snart hjulens gnisslande inbromsning tystnat — ett märkligt ljud som får oss alla att rysa innan vi ens förstått vad det är. Det är början på en fruktansvärd sång som vi kommer att få höra alltför ofta nu när vi kommit in i svältens land. Nästan alla röster tillhör barn och ljudet liknar på något sätt det oväsen som hörs på en skolgård men det finns en oklar klang av något strävt, vekt och gällt som fyller oss med smärta.”
Han hör svältens sång genom kupéfönstret. Samtidigt vet han att längre bak i tåget finns fyra vagnar fullpackade med ris. De ska till staden där människor har råd att betala marknadspris. ”Sådana laster kommer dagligen förbi,” skriver han. Det fanns alltid mat. Men de liberala principerna bestämde att den inte var för alla.
Mike Davis visar övertygande hur svältpolitiken var medveten imperiepolitik och underlättade en global omfördelning av makt och resurser. Indien och Kina kastades ner i en fattigdom de aldrig tidigare erfarit, och fortfarande inte övervunnit. Liberala idéer och kolonial maktpolitik underutvecklade världen, är Davis slutsats. En berättelse om liberal skuld. Lika ofrånkomlig som den i ”Kommunismens svarta bok” om vänsterns historiska skuld.
Den politik Mike Davis skärskådar lever kvar. Jag läser ofta om hur svält, död och orimlig knapphet plågar länder, samtidigt som spannmål eller ris packas in i flygplan för export. Tidigare i år var det Niger. Nästa år någon annanstan. Internationella valutafonden har länge fullföljt den liberalism som drabbade Irland och Indien.
Dokumentären ”Darwins mardröm”, som visas på bio i Stockholm, fångar samma outhärdliga och politiskt bestämda omoral som Pierre Loti gjorde. Ryska megaplan landar vid Victoriasjön, lastar 500 ton nilaborre varje dygn och försvinner till Europa. Människorna runt sjön har inte råd med fisk. De grillar smetrenset efter européernas filéer. Flygare väntar på last, getingarna surrar och i radionyheterna redogörs för nya svältvågor några mil därifrån. Misären är inte lika dödande som i Indien 1899, men tillräcklig för att liberala idéer om marknadspriser och laissez-faire ska framstå som antimänskliga.
Men den liberala skulden är inte bara en fråga om ekonomisk politik, om Adam Smith och Milton Friedman.
Precis som en socialist måste in i närkamp med Marx idéer om en förutbestämd historia — och arbetarklassens seger som dess slutpunkt — för att se sitt mörka arv, måste en liberal in i John Lockes.
Det är i Lockes tankevärld som den moderna individen först tar form. Han stapplar ut i ljuset och erövrar genast världen. Den liberala individen är sammanvävd med tanken på erövring och privat egendom, med hela det koloniala projektet som var ett liberalt.
Individen blev till den yttersta singulariteten i den liberala berättelsen om världen, människan och samhället. Allt vilade på denna ensamma gestalt. Ur berättelsen lösgjorde sig den rationella marknadsmänniskan; den sorterade och kategoriserade individen med tydlig tillhörighet i ras, klass, genus och andra skarpt avgränsade hierarkiskt ordnade grupper.
Och från kolonialismens massakrer, inramade av liberal och utilitaristisk världsbild, finns starka samband med 1900-talets totalitära folkmordsideologier: nazism, kommunism och nationalism.
Man behöver inte förkasta John Locke eller Karl Marx. Hellre se och skrämmas av mörkret. Acceptera ambivalensen och det dubbla — tredubbla, fyrdubbla — arvet. Att känna politisk skuld är bra.
Men liberalerna vill inte. De har alltid undanflykter. Liberalismen är ingen homogen idétradition, står alltid på den enskildes sida mot makten,
har i själva verket aldrig haft någon makt. ”Det där är inte min liberalism,” säger de med stark övertygelse, och låter som när neokommunister inte vill kännas vid idésambanden mellan sin ståndpunkt 2005 och Stalins terror 1937. PM Nilsson, Hans Bergström och andra liberaler uppträder ibland som komiska spegelbilder av Lars Ohly och Ali Esbati.
Men vi behöver liberal reflektion över liberal skuld. Behovet blir bara mer pockande av att världsordningen blivit tydligt liberal. Och att det dominerande imperiet betraktar sig som bärare av liberala värden och dygder.
I det läget är en liberalism som inte vill se sin egen skuld en skrämmande — och inte särskilt liberal — politisk kraft.
Den tyske filosofen Jürgen Habermas brukar säga EU är en unik politisk gemenskap genom medvetandet om sina historiska övergrepp: kolonialismen, förintelsen, de totalitära ideologierna. Europas identitet är skuldens. En stark orsak att vara anhängare av unionstanken är just rädslan för detta Europa. Det är ett förhållningssätt som fungerar bra även till politiska idétraditioner och ideologier. Jag önskar helt enkelt att liberaler vågar bli lite mer skräckslagna av sitt politiska arv. Men jag tror inte ni vågar. Bevisa att jag har fel.
Per Wirtén