Förra valrörelsen blev Kristianstad känt när stadens ledande moderat luftade rasfilosofi. Han fick sparken.
Nu är det ny valrörelse. Och den liberala lokaltidningen passar på att dra en lans för sverigedemokraterna.

Bakgrunden är enkel. Mätningar antyder att sd kan bli vågmästarparti i Region Skåne. Den här gången är moderaternas reaktion otvetydig: Vi regerar hellre med socialdemokraterna än lutar oss mot rasister.
Kristianstadsbladet har en annan åsikt. Den 10 maj skrev de: “Sverigedemokraternas historia är mörk, precis som vänsterpartiets”. Men nu är det bättre, sd har normaliserats och lagt det mörka bakom sig. Alltså hellre sverige- än socialdemokrater.
Här ryms ett klassiskt dilemma. Hur ska politiken hantera rasistiska och kanske antidemokratiska partier?
Samtidigt som ledarskribenten i Kristianstad svettades över sin kapitulation var jag samtalsledare på seminarium om journalistik i Stockholm. Hälften av åhörarna var snaggade, svartklädda, tyst sammanbitna nazister. Det blev ändå ett intressant samtal om en närbesläktad fråga: Hur undviker man att normalisera utan att utesluta och osynliggöra dom i nyhetsarbetet? Båda misstagen kan bli deras språngbräda.
Frågan är svårare än man kan tro. Även i politiken.
Om vänster- och högerblock samregerar blir sd enda oppositionsparti i Skåne. Rena guldläget. Men om man väljer dialog normaliseras idéerna, då är rasismen inne i apparaten och det danska läget förverkligat.
Kristianstadsbladet är först ut att välja det senare. Ett klockrent 1938.
Per Wirtén