Rasismen och antisemitismen har djupa rötter också i den svenska arbetarrörelsen. Per Wirtén hoppar till av en ny avhandling om ett illa upplyst politiskt landskap.

Recension av – Håkan Blomqvist: Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen. (Carlssons)

Håkan Blomqvist var trotskistisk aktivist. Nu lite äldre och med en avhandling i historia. Men det finns en linje i åldrandet. Den känns när jag läser, för det här är ingen vanlig akademisk text skriven med distanserad blick. Mitt i den akademiska maskinen brinner en existentiell eld.
Hur kunde socialisten Nils Flyg bli ledare för ett nazistparti?
Varför skrev den intellektuelle socialdemokraten, bildningsprofilen, Arthur Engberg en rad tungt antisemitiska programtexter i Arbetet våren 1921? Till exempel: ”Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär”.
Blomqvist måste få veta. Det handlar om vänsterns berättelse om sig själv. Men lika mycket om vem han själv är och varit som politisk aktivist. Därför elden. Och efter hand utvecklas avhandlingen till ett slags sofistikerad mångtydig pusseldeckare.
Brottet som utlöser hela undersökningen är Engbergs artiklar. Dom är egentligen välkända. Men Blomqvist försöker förstå varför och det leder ut i ett enormt bevismaterial: artiklar, pamfletter, program, långt bak i tiden till de första liberala och utopistiska arbetarföreningarna, ut i Europa och tillbaka in i svenska fabriker. Här utreds socialisternas debatter om kolonialism, rasfilosofi, antisemitism och nationalism. Han granskar, analyserar, sorterar och drar några intressanta slutsatser om varför Engberg först blev antisemit och sedan antinazist.
När marxismen vann slaget om arbetarrörelsen på 1880-talet trängdes rasister och antisemiter ut. Socialdemokratin klarar sig med bevarad heder i Blomqvists brottplatsundersökning. Det var de antisocialistiska arbetarföreningarna som försökte förvandla bittra strider mot judiska fabriksägare till antisemitiska pogromer. Marxisterna höll emot, även i Sverige, och kanaliserade energin från ras till klass.
Men rasfilosofi, utvecklingslära, nationalism och socialism smälte ändå samman. Socialisterna värjde sig framgångsrikt mot extremerna, men gled med liberaler och konservativa ändå in i tidens vetenskapliga överideologier.
Mest fascinerade var de intellektuella. Bland socialistiska akademiker i Lund slog antisemitismen ner hårt. Där diskuterade Bengt Lidforss, Arthur Engberg och andra både rashygien och faran med kosmopolitisk rasblandning. Rörelsens arbetare och aktivister lyssnade förstrött, kanske inte alls.
Rasfilosofins osynliggjorda grepp över samhällsdebatt och världsbilder blir tydlig när Blomqvist i allt större cirklar rör sig runt själva brottsplatsen. Socialdemokrater kunde kritisera kolonial rasism och antisemitism samtidigt som de utvecklade en rasifierad syn på svenskhet. När Engberg skrev att judendomen erövrade världen med ”målmedveten raspolitik” var han fast förankrad i en framväxande nationell socialdemokrati men ganska ensam i sin uttalade rasism.
Undersökningen vandrar i en svår gränszon mellan rasfilosofiska föreställningar och manifesterad rasism. Ett politiskt landskap som är illa upplyst, men fortfarande utnyttjas av opinionsbildare och politiker. Därför väldigt känslig, på vissa platser minerad. Jag hoppar högt när Blomqvist klipper till med begrepp som nationalsocialism, socialistisk rasism och vit socialism. Men just därför blir hans detektivarbete så framgångsrikt. Han vågar skärpa konturer, pröva obehagliga samband och samtidigt hålla öppet för det extremt komplexa. Brottet förenklas inte och blir därför förtydligat av själva utredningen.
Mellan världskrigen rörde sig socialdemokratin målmedvetet mot nationell socialism. Svenskheten framställdes som en progressiv och upplyst raskaraktär. Engberg låg i både framkant och huvudfåra när han skrev att svensk ras präglas av ”stark individualism, en särskild utpräglad känsla för den enskildes rätt att hävda sig mot förtryck”.
Värner Rydén, en annan framstående intellektuell socialdemokrat, förklarade samtidigt i en massläst bok svenskens obändiga frihetskärlek med rasens renhet. I motsats till kontinentens européer var skandinaverna oblandade och äkta. Arbetarrörelsens starka ställning var ett bevis på denna biologiska renhet, kulturella homogenitet och politiska likhet. Men också en vidareutveckling av reningsprocessen.
I Sverige användes den nationella socialismen för att försvara demokratin. Men i Tyskland för att utplåna den. Så olika. Och så nära.
Det är klart att Håkan Blomqvist inte bara skriver historia. Elden är större än så. Han sätter visserligen punkt åren runt 1930, då folkhemmets nationella idéer grundfästs, men undersökningen — dissekeringen av herr Engberg och hans tid — lyser upp även 2000-talets svenska socialdemokrati och vänster.
Man kan säga att det nationella folkhemsprojektet, som vilade på rasfilosofins världsbilder, gjorde rasism och antisemitism oacceptabelt. Engbergs artiklar från 1921 framstår därför som skandalösa, som ett brott. Men samtidigt vilar rasismen, gömd och inlindad, djupt inne i det nationella. Den tickar som morfars gamla armbandsur. Väntar i stillhet. Ett framgångsrikt svenskt rasistparti kommer vara ett folkhemsparti. Men vad ska då en arbetarrörelse vara?
Per Wirtén