Recension: Bernard-Henri Lévy: American Vertigo – Traveling America in the Footsteps of Tocqueville.

USA ska ses från bilfönstret. Bernard-Henri Lévy väljer att sitta till höger, med anteckningsblock och dagdrömmar i en långsam svindel. På morgonen rullar man ut på Interstate 40 i Wilmington vid Atlanten och vet att samma motorväg slutar i Los Angeles. Romantiken är så stark att till och med vägskyltarna laddas. Ingen europé kan hålla mot.
Lévy är fransk filosof men kidnappad av den amerikanska auran. Det märkliga är att amerikaner sällan ser den. Den är ett europeiskt fenomen. Han noterar detaljer för att undkomma auran: ljuset, färgerna, tonläget, den trötta neokonservativa strategen i Virgina, den lika trötta stripdansösen i Las Vegas; de övergivna industristäderna, den pågående valkampanjen. Anteckningsblocket fylls. Hans attityd är den undrande blickens och de öppna frågornas. På lévyskt manér slingrar meningarna långa och kommatecknen myllrar som förortsbor på en shoppingmall.
”American Vertigo” försöker ringa in den amerikanska identitetskrisen — vad är USA i en gränslös värld? — som en känsla av svindel. Men svindeln blir mer europeisk än amerikansk.
Amerika har alltid gett européer huvudvärk. Alexis de Tocquevilles berömda reserapport från 1835 öppnade för en besatthet som rör sig i vågor. Just nu på topp. USA är Europas längtan efter lätthet och flyktighet, en nation där den innersta kärnan av blodsband och kulturgemenskap ersatts av tomhet: ”Sant, det är inte mycket. Men ändå vilken lättnad…”. På samma vis blir USA också Europas fasa. Ett spöke. En hägring.
Vad händer om banden mellan de båda kontinenterna spricker? Om den neokonservativa arrogansen i Washington och den antiamerikanska fobin i Paris tar hem spelet? Då tappar USA sitt minne, skriver Lévy. Och Europa förlorar den källa där vi hämtar tillbaka frihetens idéer.
Under sina bilresor kors och tvärs fångar han den melankoli som sveper fram genom landets hjärta. Jag känner igen den. Svår att förmedla. Kanske spraket i elledningarna när somrarnas åskväder rullar in. Eller den speciella doften på Wal-Mart en vanlig tisdag.
Och så känslan av lätt frihet. Inte nödvändigtvis en verklig frihet — som bakbinds av fattigdom, klassbarriärer, rasism och byråkrati — men en påtaglig och oförklarlig känsla att allt är möjligt. Auran. Berusningen. Melankolin och friheten. Kanske kommer lättheten av att globala problem tonar bort i det amerikanska landskapet, på de ändlösa urbana motorvägarna och i de provinsiella tevenyheterna. Att färdas från Europa till USA är att lämna ifrån sig en tung ryggsäck som kan kallas omvärlden.
Jag känner igen allt Lévy noterar i anteckningsblocket. Han fångar européernas ambivalens, sammanfattar våra blickar, är skön att läsa. Men säger inget nytt. Faktiskt inget alls.
Den lockande amerikanska auran är också en intellektuell: hela det välkända retoriska batteriet av ”nationens grundvärden”, det Gunnar Myrdal kallade USA:s credo i sin väldiga ”American Dilemma”. Förvisso en realitet. I USA är kritiken mot den rättslöshet som smyger in i spåren efter 11 september starkare än i Sverige. Men också en förtrollning att lockas vilse i.
Jag förstår inte varför Lévy är så upptagen av denna intellektuella aura, mer än de mest patriotiska amerikaner. Möjligen för att i Myrdals fotspår bända upp sprickan mellan credot och de noteringar han samlar i sin anteckningsbok: om de fattiga, inte fattigare än de i Frankrike men mer skamlöst utlämnade, om de ociviliserade fängelsesystemen, om indianernas förnedring, om den storpolitiska arrogansen, om allt det som upprör han europeiska blick. Hoppet återfinns då i idéarvet, i orden, i det som en del amerikaner brukar beskriva som landets specifika uppdrag och kallelse: demokratin. I själva auran, i den amerikanska förtrollningen, men som kanske mest är en svindel.
I korta avsnitt lyckas Lévy klämma sig förbi auran, och då blir han vass. För att förstå argumenten och världsbilderna, själva tankearkitekturen, bakom kriget mot terrorismen ställer Lévy två avgörande viktiga böcker mot varandra: Francis Fukuyamas lockande om historiens slut i en liberalt upplyst världsordning och Samuel Huntingtons oförsonliga och mer europeiska om civilisationernas krig. Mellan dom svajar USA, tvekar i sitt strategiska val. I ljudet från självmordsbomberna har de båda motsatta smält samman i Washingtons medvetande. Lévy avvisar båda och fasar för sammansmältningen.
”American vertigo” ger en ljus bild av USA. Den av en amerikansk politik, fångad av Fukuyama och Huntington, är däremot djupt pessimistisk. Lévys fråga är vem som vinner: landet eller Washington. Och jag tror han får syn på samma fenomen som Hannah Arendt uppmärksammade redan 1948: att sambanden mellan samhällskrafter och politik är svaga i USA, de politiska maskinerierna lurar betraktaren med bländande ytspel ”på samma vis som en spegel förstärker ljuset”. Européer ser Vita huset, hör surret i Washington men missar samhällets djupare rörelser.
Jag undrar om Bernard-Henri Lévy inte bländats av spegelljuset, av den romantiska amerikanska auran. Som vi alla gör.Per Wirtén