Nu förs striden om demokrati mellan muslimer och inom islam.

Bilderna från övervakningskamerorna i King´s Cross tunnelbanestation, morgonen 7 juli förra året, bleknar inte. Dragningskraften är stark. Tre självmordsbombare på väg ner i underjorden. Shazad Tanweer har tröja från Puma. Jag ser Muhammed Sidique Khans och Germaine Lindsays ryggsäckar. Först spärrarna. Sedan den långa rulltrappan.
Alla ställer nog samma frågor: vad tänkte de på, vad sade de till varandra? De var omgivna av människor på väg, ljudet av snabba stag, det avlägsna slammret från tunnelbanetågen. Samma sommarmånad lyssnade hela London till M.I.A:s innovativa debut-cd: ”I´ve got the bombs to make you blow, I got the beats to make it Bang Bang Bang”. Bomberna låg i ryggsäckarna.
Men övervakningsbilderna ställer också en enkel fråga till betraktaren: Vad tänker du? De tre självmordsbombarnas slutna ansikten är inte bara existentiella hemligheter. I första hand är de politiska gåtor som envist pockar på svar. De säger inget till kameran, de bara försvinner ner till perrongen och in i tågen.
En ny opinionsundersökning visar att attityderna till islam och muslimer i Storbritannien bara försämrats marginellt sedan bomberna i tunnelbanan. Det bekräftar bilden att London som svar slog vakt om det kosmopolitiska. Varken revolutionära islamister eller vita fascister lyckas rubba den kulturella, språkliga, religiösa och etniska förblandningen.
Betraktarnas svar blev inte politisk panik. Inte blind xenofobi. Londonbor dansar fortfarande till M.I.A:s texter. På så vis var bomberna ett politiskt fiasko.
I senaste New Statesman (3/7 06) spårar Shiv Malik historien bakom en av bombarna. Jag fångas av det avspända: föräldrarnas lilla fish´n´chips är kvar, lillbrorsan filosoferar över sin lunchmacka, grannar och vänner pratar på. Men om en sak vill ingen säga nåt: stadsdelens revolutionära islamister ”The Mullah Crew” som bombaren, Shazad Tanweer, drogs in i. ”Dom vet var jag bor,” säger en muslimsk kvinna.
Övervakningskamerornas bilder på tre britter med packade cityryggor fångar den egentliga frontlinjen. Den löper inte mellan väst och resten, inte mellan sekulära och religiösa. Striden rasar mellan muslimer. Det har den franske islamologen Gilles Kepel länge påpekat, och lagt till att stridens centrum är Europas storstäder. Mitt i morgonrusningen på King´s Cross. Bomberna dödade alla – även muslimer.
I Storbritannien har striden gått rakt ut i offentligheten. Totalitära islamister, liberala, konservativa och sekulära muslimer diskuterar och grälar dagligen om Irak, sharialagar och demokrati. I samma New Statesman säger en socialarbetare från Oldham att unga muslimer blivit den politiskt mest aktiva gruppen bland alla.
Uppdraget är därför att ta ställning i en muslimsk demokratistrid, menar Kepel. Det öppnat ett helt annat perspektiv än Bushadministrationens krig mot terrorismen.
Per Wirtén