I höst var det 100 år sedan filosofen Hannah Arendt föddes i Kants gamla hemstad Königsberg. Han bet sig kvar. Men hon försvann ut i världen med önskan att förbli en hemlös paria, i motsats till de inboade parvenyerna.

I höst var det 100 år sedan filosofen Hannah Arendt föddes i Kants gamla hemstad Königsberg. Han bet sig kvar. Men hon försvann ut i världen med önskan att förbli en hemlös paria, i motsats till de inboade parvenyerna.
Det rullar ut böcker, artiklar, högtidstal och seminarier. Moderna museet gör sitt nu i helgen med stjärnspäckad tillställning. Risken är att alla hyllningar förvandlar henne till samvetets röst, en helyllefilosof modell bekymrad dam. Hon skulle avskytt det.
Det började redan i går kväll. Fullsatt, utsålt och kölista vid entrén. Alla ville in, nästan till varje pris.
Först ut var Agnes Heller som genast bevisade hur infekterad dagspolitik slår rakt in i Arendts texter: ”Kriget mot terrorismen kan aldrig vinnas, eftersom terrorn föddes ur moderniteten,” sade Heller. Men det kan förloras på två sätt: man ger upp för utpressning, som är den europeiska risken, eller man ger upp sina rättigheter, som är den amerikanska faran.
Med friheten följer hoten från totalitarism och terror. ”De är alltid närvarande”, var Hannah Arendts slutsats. De kan isoleras, men inte utplånas.
Vi är många som förenklar Arendt genom att citera henne i alla möjliga sammanhang, ofta för att skärpa konflikter mellan realpolitik och rätt. Delvis hennes eget fel. Hon var ju en mästare på slående one-liners. Vem har inte hört om ”den banala ondskan”? Min favorit är ”Det kommer aldrig makt ur en gevärspipa”.
Men att göra Arendt helylle går inte. Hon är alldeles för besvärlig och vresig. Alltid kompromisslös. Jag läste en norsk forskare som besökte hennes hem på Riverside drive 1972, tre år före hennes död. Han berättar hur hon satt omgiven av sina grekiska filosofer, på orginalspråk förstås, som hon alltid grälade med. Hon framstod som en ö av kvardröjande europeisk intellektuell aristokrati mitt i New York. ”Hon talade nästan som hon skrev,” skriver han: intrikata komplicerade resonemang.
Hon kom som flykting med 25 dollar på fickan. Lärde ett nytt språk. Omvärderade sin filosofi. Skrev epokgörande bok om det totalitära. Blev utmobbad efter att ha skrivit om rättegången mot Eichmann i Jerusalem. Fortsatte röka cigg, dricka te, skriva, gräla och föreläsa på New School.
Jag tänker att hon alltid insisterade – om allt, som en principiell hållning. Hennes texter är sådana. Hon har helt egna innebörder i begrepp som frihet, politik, makt och individer. Plötsligt får nerslitna ord tillbaka en bortglömd revolutionär potential. Det är därför helylleprojektet är lönlöst.
Var hon bekymrad rättighetsliberal? Det är ju ofta så hon citeras på människorättsdagar och annat. Men då gäller det att putsa och inte skrapa på ytan. För hon var knappast rättighetsfilosof i enkel betydelse. Och egentligen inte särskilt liberal heller, snarare en republikansk frihetsfilosof.
Jag lockas mer och mer av hennes sena, små böcker. Om våldet, den ännu ej översatta On Revolution och i essäsamlingen Mellan det förflutna och framtiden hittar jag ”Vad är frihet?”.
Hon polemiserar mot John Stuart Mill och liberalismen, som gör frihet till en inre samvetsfråga. Men frihet är varken valfrihet eller fri vilja, skriver hon. För att bli fri måste man göra sig av med idén om suveränitet: den suveräna individen, nationen, gruppen eller vad som helst.
Frihetens arena är politiken. Man erövrar den genom att röra sig, prata och agera i en politisk offentlighet, bara i gemenskap med andra. Speech and action, det är Arendt summerad i tre ord. Jag tror det växte ur egen erfarenhet som antinazistisk judisk motståndsaktivist, arresterad 1933 men oväntat frigiven efter åtta dagar och sedan på flykt.
Att sitta på kammaren och kontemplera är värdelöst, fräser hon då och då. Det är som att hon hela tiden försöker slita filosofin ur händerna på filosoferna och istället veckla ut den mitt i gatan så folk kan testa om den duger till nåt. Och samtidigt är hon den där dunkla aristokraten i arbetsrummet på Riversida drive.
Jag tycker ofta att hennes inställning eller attityd påminner om Rousseau – som hon avskydde och var hennes filosofiska fiende nr 1. Även hans filosoferande var i någon mening antifilosofiskt och texterna genomströmmades av folkliga röster, gruffet från bodar och sängkammare. Han gick en helt egen väg, men laddad av sin tids motsägelser och slitningar. Precis som Arendt.
Och det finns en annan likhet som också slår mig. Man kan beundra, läsa och använda dom, citera deras briljanta insikter. Men aldrig omfatta dom till hundra eller ens 80 procent.
Det har aldrig gått att göra Rousseau helylle – trots ihärdiga försök.
Hannah Arendt är en stötesten på samma vis, men av annat slag. Och det är ju precis vad hon ville bli: en paria.
Per Wirtén