Musikens Muhammed Ali

Nu begravs James Brown. Alla grånade antirasister kommer vara där. Men det blir säkert mer manifestation för the self-made black man än för Black Power.

Nu begravs James Brown. Alla grånade antirasister kommer vara där. Men det blir säkert mer manifestation för the self-made black man än för Black Power.
Ändå är det som hett radikal politisk ikon han lever vidare. ”Say it Loud, I’m Black and I’m Proud”. Egentligen är det bara den korta frasen. Jag minns massor med annat JB sjöng, kved, skrek, stönade, ropade när han släppte loss allt 1967-69 och fick till musik ingen annan gjort eller hört. Men nåt mer som var politiskt hittar jag egentligen inte i min hyfsat digra samling med James Brown på vinyl. Andra som Curtis Mayfield överglänser honom som soulintellektuella.
Och ändå var ju allt från JB så politiskt att det elektrifierade en hel nation. 1969 skrev Look att han var ”den viktigaste svarta mannen i Amerika”. I intervjuer sade han massor: han var för revolution, och mot revolution, men alltid för lika rättigheter. Medborgarrättsrörelsen älskade honom, utflippade radikaler som Stokely Carmichael såg honom som sin.
Det spelade faktiskt ingen roll vad han sade. Det var ju nåt annat.
James Brown smulade sönder alla liberala drömmar. Han satt inte kvar i hörnet och var snäll och god neger. Han krävde total uppmärksamhet. Han gestaltade black and proud. Hans musik, varje blåsriff, varje ”Hey, Good God” han stönade fram, varje staccatogitarr var som missiler rakt in i föreställningen om en amerikansk gemenskap. Han var den nye afroamerikanen – the brand new bag – och det gav antingen en kick eller Cold Sweat, beroende på vilken sida man befann sig. JB var musikens Muhammed Ali.
Sällan har radikal estetik och politik smält samman på ett så självklart sätt. Som om den enda ansträngningen var att hålla uppe tempot i fotarbetet.
Med miljonerna blev han så småningom mer entreprenör än rebell. Stödde först Nixon, sedan Reagan och jag antar att han somnade in som god republikan. Men det är minnet av de där åren på 1960-talet som gjort honom odödlig. En låt, vilken som helst, räcker för att förstå varför.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.