Fransk folkmordsskuld

Folkmordet i Rwanda 1994 var välplanerat och effektivt. På tre månader mördades 937 000 invånare. Tiotusen om dagen. Ny bok pekar ut Frankrikes skuld.

Folkmordet i Rwanda 1994 var välplanerat och effektivt. På tre månader mördades 937 000 invånare. Tiotusen om dagen. Nästan alla från minoritetsbefolkningen tutsier, de flesta nerklubbade och upphackade med machete. Folkmordet var ett desperat maktpolitiskt försök att få ett hutudominerat apartheidsystem att överleva.
Alla tutsier skulle dödas. Ingen lämnas kvar. I Bisesero, en vacker region i väster där de gröna bergen sluttar ner mot Kiwusjön, bodde 70 000 tutsier. Bara 2 000 överlevde. Skogarna fylldes av styckade och ruttnande människokroppar. I dag samlade i högar av gulvita kranier.
Omvärldens passivitet har nagelfarits. I synnerhet USA och FN har fått kritik och bett om ursäkt. Folkmordet stoppades nämligen inte av militär eller diplomati utifrån. Det ebbade ut när motståndsrörelsen RPF fick kontroll, apartheidregimen kollapsade och flydde till Zaire.
I en ny bok granskar Andrew Wallis länken mellan Paris och Kigali, före och under folkmordet. Hans bok är en klargörande anklagelse mot Frankrike som silent accomplice – tyst medbrottsling. Med hjälp av ögonvittnen, skeenden och enskilda beslut formar Wallis en övertygande berättelse om skuld. Den är gammal som kolonialismen.
En kommission i Rwanda undersöker sedan i april samma sak: fransk medhjälp till folkmord. Deras rapport ska vara klar nästa sommar och kan i bästa fall leda till åtal vid Internationella domstolen i Haag. Rwandas president Paul Kagame har redan pekat ut premiärminister Dominique de Villepin, som då var diplomat på utrikesdepartementet i Paris, som medskyldig.
Den mörka gestalten, the Prince of Darkness, i Wallis bok är en annan statsman: Francois Mitterand. Bakom honom skymtar de operativt ansvariga: en rad höga militärer och diplomater samt hans son Jean-Christophe som var Elyséepalatsets specielle torped för Afrikaproblem.
Den 6 april 1994 sköts Rwandas diktator Juvénal Habyarimanas privata plan ner just före landningen på Kigalis flygplats. Habyarimanas död blev startkottet för det planerade folkmordet. Vapnen var inköpta (de flesta från Frankrike), radiopropagandan i gång, milisen organiserad. Den nya folkmordsregimen konstituerade sig på franska ambassaden och ambassadören Jean-Michel Marlaud skröt efteråt att han tillsatt en hel regering. Paris har hela tiden försökt få debatten att handla om mordet på Habyarimana, som de hävdar RPF låg bakom, istället för om folkmordet på tutsierna.
Wallis påpekar noga att den franska underrättelsetjänsten och militären visste exakt vilka personer som nu tog makten, deras åsikter och vad som väntade. Alla fransmän evakuerades. Tutsier som arbetat för Frankrike övergavs, andra lämnades direkt till milisen – Interahamwe – som nu mördade alla de fann i huvudstaden. Samtidigt räddades delar av den gamla hutuaristokratin till Paris, många av dem hade förberett det folkmord som nu rullade igång.
Den franska regeringens politik under våren 1994 var inte bara passiv, som resten av världen, utan aktiv och vaksam. Syftet var att rädda det frankofona, hutudominerade maktsystemet och hindra RPF:s framryckning – inte att stoppa dödandet.
”Silent accomplice” gläntar på dörren till en fascinerande och skrämmande skuggzon. Ett slags ingenstansland för postkolonial maktutövning. Relationerna mellan Frankrike och de frankofona länderna i Central- och Västafrika har haft familjen som ordnande princip med den franska presidenten som Gudfader. Familjen Habyarimana inneslöts i familjen Mitterands krets. Systemet har armerats av lojalitet och beskydd. Problem har lösts informellt via nätverk och personkontakter i ingenstanslandet. Allt har varit möjligt. Inget offentligt.
Det här familjära lojalitetssystemet – ingenstanslandet – har garanterat tyranner fortsatt liv i Zaire, Elfenbenskusten, Centralafrikanska Republiken och sänkt länderna i maktmissbruk, korruption och kleptomani. För Afrika är det flagnande franska imperiet en mardröm. Folkmordet i Rwanda blev den logiska slutdestinationen.
Habyarimanas apartheidregim fick från 1990 militär och politisk support från Paris i kriget mot RPF. Frankrike flög in vapen, soldater, officerare, instruktörer. En sömnig armé blev hi-tech på tre år. Fienden definerades mer och mer etniskt. Dödsbrigaderna Interahamwe tog form. Ögonvittnen berättar hur milisen vid olika tillfällen utbildats av instruktörer från franska armén. Redan 1991-93 förekom massakrer. Franska soldater och instruktörer var passiva åskådare, ibland med inslag av ”goda råd” och även direkt ”övervakning”.
Under själva folkmordet våren 1994 vände den franska armén däremot tillfälligt ryggen åt Rwanda. De flög hem och tillbringade våren i Paris. Dödandet kunde pågå ostört under träden i Bisesero och på andra platser. Men i slutet av juni återvände den plötsligt i stor skala i en Operation Turkos. Mitterand hade beslutat att Frankrike måste ingripa med humanitär insats. Men var den så humanitär?
Ingripandet kom när folkmordsregimen till sist var på flykt undan RPF. Hutumilisen jublade och mötte fransmännen som räddare. Under sommaren öppnade Frankrike en frizon i sydvästra landet, en sluss eller korridor för Interahamwe och andra hutuextremister att fly in i Zaire. Nio befälhavare bakom folkmordet arresterades, men släpptes sedan. Theoneste Bagosora och andra ansvariga eskorterades ut ur landet av fransk militär. Där kunde de omgruppera sig och fortsätta kriget i ytterligare tio år, med förfärliga konsekvenser för en hel region.
Giscard d’Estaing drog den enkla slutsatsen att Operation Turkos syftade till att rädda de skyldiga undan RPF och rättvisan.
När de franska soldaterna långsamt körde upp längs kullarna i Bisesero kom de i sällskap med Interahamwe. I praktiken blev de ingen räddning. De små grupper av överlevare som vågade sig fram mördades när fransmännen plötsligt vände tillbaka. Bittra och arga tutsier har liknande vittnesmål från andra platser: Frankrike var i samma båt som Interahamwe. För franska soldater var upplevelserna förvirrande. De landade i ett folkmord, men i instruktionerna beskrevs läget annorlunda. De hade massor av vapen, men inga resurser att ta hand om de svältande, plågade, chockade överlevare som kom fram.
Efter att RPF och Paul Kagame installerat en multietnisk ny regering i Kigali fortsatte Frankrike sabotera. Bland annat genom att med veto stoppa humanitär hjälp från EU.
I Rwanda har folkmordet tvingat fram en lång svår försoningsprocess. Kanske blev det även startsignalen för de hoppingivande ambitionerna med den nya Afrikanska Unionen. Möjligen kan det afrikanska ljuset så småningom lysa upp mörkret i Paris regeringskvarter.
Per Wirtén

Andrew Wallis: Silent accomplice (I.B. Tauris, London)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.