Etnisk svenskhet ingår inte i den framtida gemenskapen.

“Många amerikaner trivs inte med mångfald,” skriver Robert Putnam i en ny vetenskaplig artikel. Man kan anta att samma slutsats gäller européer. Förtroendet och tilliten mellan människor sjunker nämligen när samhällen blir mångkulturella.
Men samtidigt är invandring både oundviklig och önskvärd, påpekar han. Forskning visar att den ökar kreativiteten, höjer tillväxten, stärker välfärden och även kan minska global fattigdom. Mängkultur är mänsklighetens öde.
Robert Putnam har med böcker som Den fungerande demokratin och Den ensamme bowlaren fått samhällsvetare och politiker över hela världen att diskutera socialt kapital, det vill säga hur mellanmänskliga nätverk ökar ömsesidig tillit. Tanken är att högt socialt kapital stärker demokrati, samhällsekonomi och välfärd.
Den nya artikeln finns i Scandinavian Political Studies, är egentligen en föreläsning från förra året i Uppsala där han drog slutsatser av en stor amerikansk intervjuundersökning. Mångfald försvagar helt enkelt det sociala kapitalet. Att resultatet kommer uppmärksammas är ett understatement.
Att individer med olika etniska tillhörigheter ofta har skralt förtroende för varandra är inget nytt. Undersökningens egentliga spik är mer oväntad. Mångkulturell miljö får ömsesidig tillit även inom homogena etniska grupper att rasa. Bilden av enklaver med stark inre sammanhållning är enligt Putnam därför en illussion. I själva verket blir alla sociala band mer bräckliga. Solidariteten förtunnas över hela linjen.
Mångkulturella samhällen verkar förstärka individualisering och fragmentering. Till och med privatisering. Putnam menar att det framkallar sköldpaddan i oss: vi drar oss tillbaka in i skalet. Att människor hukar sig – “hunkering down” – är den metafor han använder. Jag lovar att den kommer upprepas många gånger.
Men är resultatet entydigt bekymmersamt? Är det inte också bra att starka gruppgemenskaper försvagas inifrån? Det är ju dom som upprätthåller hedersförtryck, låser in människor, försvårar en delad demokratisk offentlighet och är grund för vita nationalistpartier. Mångkultur försämrar inte “rasrelationerna”, konstaterar han.
Putnam landar i ödesfrågan hur man skapar helt nya, medborgerliga och politiska, gemenskaper i det mångkulturella. Han bejakar en kosmopolitik, men från oväntat kommunitarianskt håll – vi skulle säga från en erfarenhet av starka folkrörelsegemenskaper.
Politiken ska inte sträva efter att försvenska invandrare, skriver han. Utan istället att öppna för ett annat “vi”, nya gemensamma rum, en idé om ett Sverige som inte präglas av ödesbestämd etnisk svenskhet. En mångkultur med rekons1rad gemensamhet.
Per Wirtén