När biosfären tränger in i politiken upphör den att vara natur. Per Wirtén skisserar ett framtidsscenario i klimatkrisens spår.

Jag plockar blåbär i skogen. Det droppar från träden efter gårdagens regn. Man kan tro att jag rör mig i naturen. Men gör jag verkligen det?
Barrträden är planterade, gallrade och ompysslade. Varje kvadratmeter har egen ekonomisk kalkyl i en dator. Egentligen är skogen en åker. De små ängslyckorna, med sina fjärilar och smörblommor, har en gång röjts av småbönder.
Längre in ligger en urskog med magiskt ljus. Den har berörts av beslut i Bryssel och därför lämnats orörd. Hela blåbärsskogen är ett politiskt och ekonomiskt fält. Naturen finns inte kvar längre.
Enstaka lövsångare sjunger fortfarande. En rödhake hoppar omkring. Jag har lärt mig med fågelbok och cd-skivor, använder kikare för att identifiera dom och glasögon för att orientera mig mellan träden. Den så kallade naturen ligger invävd i teknik och mänsklig kunskap. Finns rödhaken – som just rödhake – utan avbildningen i min gamla fågelbok?
Klimatkrisen kommer bli dödsstöten för hela den gamla gränsdragningen mellan kultur och natur, den bittra striden om vilken sida av gränsen som avgör våra liv och själva den grundläggande föreställningen att det finns ett motsatsförhållande mellan kultur och natur. Klimatkrisen innebär inte att naturen slår tillbaka. Istället är den en bumerang; en politisk och ekonomisk kultur som vänder och slår mot sig själv. Naturen finns inte längre kvar utanför de politiska systemen. Istället håller nu hela biosfären på att tränga sig in i politiken, och därmed upphört att vara natur.
Globaliseringen och ekologin har avskaffat landet utanför – den kontinent där bland annat naturen länge ansågs vila: lockande och skrämmande. Allt är nu inneslutet i samma stora rum. Även blåbärsskogen.
Den franska kunskapsfilosofen Bruno Latour skriver att naturen är resultat av en politisk konstitution, en uppdelning av tillvaron mellan ett rum som inte kan ifrågasättas (natur) och ett annat som är subjektivt, omtvistat och öppet (med namn som samhälle, ekonomi, kultur och politik).
Naturen har därför varit öppen källa för normer och system med absoluta anspråk. I det religiösa samhället hänvisade man till Gud. I det upplysta till Naturen. Jag hör hur konservativa barnmorskor och psykologer använder naturen i sin kamp mot förskolor och män som vill ta ansvar för nyfödda. Några försvarar hierarkier och ojämlikhet. Andra har använt naturen för att ge solidaritet och egendomsgemenskap legitimitet. Modernitetens stora ideologier har vilat på att uppnå harmoni mellan människans natur och de faktiska villkoren.
Men något händer. Argumentet “människans natur” vinner inte längre debatter. Det låter mer och mer som de förlorade stridernas sista försvarslinje.
Bruno Latour är inte alltid lätt att förstå. Men i Politics of Nature betraktar han den politiska ekologismen som en befrielse genom att fånga in och omfatta allt. “Politisk ekologi försöker inte skydda naturen […] Istället försöker den ta befälet, på ännu mer omfattande och blandade sätt, över en ännu större mångfald av organismer och öden.” Den gamla konstitutionen avskaffas och en ny – helt utan någon natur – kan börja skrivas. Klimatkrisen är den nya konstitutionens första konvent.
De politiska diskussionerna om klimatfrågan är avförtrollande. Hotet kan inte avvärjas genom att politiken drar sig tillbaka i respekt för naturen, utan genom ett accepterande att hela biosfären är genomsyrad av mänsklig aktivitet. Lösningen rör sig mot att manipulera mer. Den sociala ingenjörskonsten vidgas till en global ekologisk ingenjörskonst. Politiken blir biosfärisk.
Natur har alltid varit en fråga om gränsdragningar. Staket, häckar, skogsbryn och husväggar har varit ett slags demarkationslinjer som flyttats fram och åter över de landskap som är människors existens. När Robinson Crusoe hamnade på den öde ön ägnade han hela sin tid åt att bygga murar. Han befäste på så vis idén att människan är en självständig och självbestämmande individ, men byggde samtidigt också den avgörande gränsen mellan kulturmänniska och natur.
Det har gått snart 300 år sedan Daniel Defoe skrev om Robinsons befästningsarbeten – och nu börjar gränsmurarna rasa. Individen och naturen är föreställningar alla pratar om, men de verkar samtidigt på ett paradoxalt och motsägelsefullt vis vara på väg att förtunnas och förflyktigas.
Efter utflykten i blåbärsskogen slog jag mig ner i köket med senaste New York Review of Books (12/07). Där följer Freeman Dyson, professor emeritus i fysik vid Princeton, ett spår som påminner om Latours. Han menar att darwinismens epok i evolutionen går mot sitt slut. Det är människan som ändrat spelreglerna genom att omorganisera hela biosfären. Den biologiska evolutionen, som byggde på kamp mellan arter, har ersatts av en kulturell evolution som drivs av att idéer sprids horisontellt.
För Dyson utgörs omslagspunkten, där skiftet blir uppenbart och den gamla konstitutionen sägs upp, i första hand varken av klimatkris eller globalisering utan av bioteknikens utveckling – och jakt på lönsamma marknader.
Men bioteknologins omvälvande potential blir inte uppenbar förrän den placeras i hemmen och blir tillgänglig för vanliga användare. Dyson jämför med hur persondatorer och internet på bara några år fick större konsekvenser än superdatorerna fått på 30 år. Han förutspår helt enkelt genslöjd för alla: Möjligheter att skapa nya arter och bioteknikspel där barn odlar nya organismer. “Vi rör oss snabbt in i en postdarwinsk epok där arter utanför vår egen vilja inte längre existerar och regler för Open Source kommer vidgas från att gälla mjukvara till att även innefatta delning av genetiskt material.”
Inte utopiskt. Inte omöjligt. Men skrämmande. En privatiserad bioteknik tvingar fram en rad frågor om förbud och regleringar, skriver han. Men det är frågor för framtida politiska och etiska diskussioner. Natur och naturlighet har inte längre med saken att göra.
I en berömd formulering skrev Michel Foucault att ordet “människa” står skrivet i sanden och successivt suddas ut av de inrullande vågorna. Bilden fångar en vanlig föreställning om att allt nu återgår till natur – även om det inte alls var så Foucault menade.
Bruno Latour lägger till en mer optimistisk, och demokratisk, slutsats när han konstaterar att de miljövänner som varnande ropat att “Naturen är på väg att dö” inte förstått hur rätt de haft: “Tack gode Gud att naturen k
ommer dö. Ja, den store Pan är död. Efter Guds död och människans död blev naturen också tvungen att ge upp andan. Det var sannerligen på tiden: Vi var nära den punkt där allt politisk engagemang skulle blivit omöjligt att vidmakthålla.” För att klimathotet ska kunna besvaras med politik måste naturen – landet utanför – försvinna ur vår föreställningsvärld.
Per Wirtén