Prolog:Akut samhällsfara

Manlighetens ideologi svär sig fri. Det manliga våldet avpolitiseras och förvandlas till en fråga om att vara snäll. Hög tid att politisera våldet.

TEXT: PER WIRTÉN
Dödsmisshandeln av 16-åriga Riccardo i samband med en fest på Kungsholmen, Stockholm den 6 oktober var först en liten nyhet men växte snabbt.
Hemma tittade vi på Rapport och min 19-åriga dotter undrade, med en kombination av indignation och förundran: ”Vad är det för fel med killar? Varför håller dom på så där?” Det kan först framstå som en banal fråga. Men det är ju den som gäller. Och jag fattar inte varför den så sällan ställs i offentlighetens mitt. För den här hösten har verkligen tillhört manlighetens mörka sidor.
Dagen före misshandeln utspelades ett liknande drama i Rödeby, Blekinge. En man tröttnade på ett påfluget mopedgäng som vecka efter vecka trakasserat hans familj. Han plockade fram geväret, laddade med hagel, gick ut på verandan och började skjuta med sådan träffsäkerhet att en 15-åring dog och en annan skadades svårt.
Samma vecka dömdes en 18-årig pojke i Antwerpen för att slumpmässigt ha dödat en afrikansk kvinna och en liten tvååring med jaktgevär. Han ansåg att hans heder hade kränkts av skolledningen. För att återupprätta den gav han sig ut i staden för att döda. I sin Europakrönika (dn 13/10 07) beskrev Ingrid Hedström honom som: ”ännu en soldat i en skugglik armé av lättkränkta unga män som hävdar sin manlighet med våld.” Hon är en av de ytterst få som kopplat våldet till en specifik ideologi: manlighetens.
Inte ens händelsen i Rödeby med dess inslag av manlighetens klassiska våldsform – en bredbent man som med gevär på höften försvarar sitt hem i skogen, sin egendom och sin familj – utlöste en diskussion om manlighetens terror.
Samtidigt strömmade nyheterna in varje vecka hela hösten om hur unga män gjorde upp med knytnävar och sparkar inför fotbollsmatcher. Från alla håll kom denna bildström av manligt våld.
Men när människor protesterade formulerade de sig mot ”gatuvåldet” eller ”gängkulturen”. När polisen i slutet av oktober förklarade att de måste prioritera firmornas fotbollsvåld var det avkönat och presenterades som ”organiserade ungdomsslagsmål”. Och när Göran Hägglund tog upp våldet i riksdagen var det ungdomar, inte manligheten, som problematiserades.
En politiskt laddad och exceptionellt explosiv fråga avpolitiserades och förvandlades till en om att vara snäll. Den samhällskritiska potentialen försvann blixtsnabbt. Hela det välmenande batteriet av kommentarer och reaktioner fungerade som en dementimaskin. Alla ser det manliga våldet, men ingen benämner det. Många pratar om det med varandra, ställer suckande samma fråga som min dotter gjorde, men ingen gör det till en genusladdad samhällsfråga.
I sin bok Extremister, som kom ut i september, berättar Magnus Sandelin om små politiska nätverk som förenas av antidemokrati och våld. De är nazister, utflippade vänsterradikaler och revolutionära islamister. Men hans bok är också en om manlighet. Mördaren från Antwerpen var medlem i rasistiska Vlaams Belang. En undersökning från scb visar att 70 procent av sverigedemokraternas sympatisörer är män. Och när ungsyndikalisternas tidning Direkt aktion (3/07) sågade pacifismen var det med en träffande genuspolitisk insikt: ”Sen är det de fina låtsasfeministiska artiklarna om våldets koppling till manlighet, där fenomenet kopplas automatiskt till patriarkatet.”
Samma månad kom en annan reportagebok som i ännu högre grad är en närstudie i den sårade manlighetens riter och våldskulturer. Jag tänker på Lasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia om i första hand kriminella mc-klubbar men även andra strikt hierarkiska och hårt disciplinerade företag för utpressning, våld och bankrån.
Det som slår mig i båda böckerna är den starka känslan av ressentiment, av främlingskap i kulturen och hat mot ett demokratiskt samhälle präglat av hedonistiska konsumtionsbegär och en i deras ögon mesig feminisering.

I november hade Oscar Hedins uppmärksammade dokumentärfilm Det svider i hjärtat biopremiär. Under några år följde han en liten krets radikala islamister i Göteborg, i synnerhet konvertiten Ralf Lennart som tidigare var farligt våldsam nazist och skinnskalle.- Även här löper kopplingen mellan manlighet och politiskt-religiöst våld som en stark underström. När filmteamet är hemma hos Ralf Lennart är hans fru hela tiden inlåst i sovrummet, så att ingen kan se henne. Så ska det vara, svarar han på Hedins undrande fråga.
Den globala islamismen är ett av de starkaste och mest aggressiva försvaren av manlighetsideologin. Men i sin nya bok The Terror Dream visar Susan Faludi hur även motparten i Kriget mot terrorismen, den amerikanska statsapparaten och egentligen hela samhället, renodlat en djupt liggande och specifikt amerikansk manlighetsideologi efter 11 september. ”Attacken på hemlandet utlöste ett sökande efter nån som kunde vakta stugorna, en manlig man som var särskilt skickad att skydda och visa omsorg om den isolerade amerikanska familjen i farofyllda lägen. Han var inte så mycket Batman som Daniel Boone, en nybyggare med yxa och gevär som lämplighetsintyg.” När jag läser glider plötsligt Donald Rumsfeld och familjefadern i Rödeby samman till en och samma.

Problemet är ju inte mannen som könsvarelse. Men manligheten som föreställning om hur män ska leva för att vara äkta och autentiska. En ren ideologi, en -ism lika djupt förankrad och naturliggjord som nationalism och individualism. Faludi påpekar att det är en ideologi som inte överlever utan sin motpol och tvilling, kvinnligheten. I boken Med uppenbar känsla för stil sammanfattade Stephan Mendel-Enk manlighetens ideologi i sju oslagbart enkla kärnföreställningar: stå pall, var lojal mot gruppen, behärska dig, offra dig för något större och viktigare, en intern nästan osynlig hierarki, en stenhård uppdelning mellan offentligt och privat, förakt för svaghet.
Manligheten skördar ständigt nya offer: kvinnor, män, barn och tonåringar. Den svär sig fri från allt ansvar som i Norrlands Gulds tevereklam där kvinnan låser in mannen i hemmet, men där han lyckas fly fönstervägen till sina manliga kompisar, fotbollen och ölburken. Samhällets kostnader är enorma: sjukvård, polisövervakning, terapitimmar och omätbar sorg.
Kanske kan våldsutbrotten tolkas som försvarsmekanismer i ett läge där manligheten redan ifrågasätts och krackelerar av större samhällsförändringar. Varför testar vi aldrig tanken att sverigedemokraterna i första hand är ett protestparti mot sviktande manlighetsideal, inte mot försvagad nationalism och välfär
d? Eller är manlighetens aggressiva våldsfixerade subkulturer bara förtätningar som gör normaliteten övertydlig? Båda tolkningarna är möjliga. Men de ändrar inte slutsatsen att manlighetsideologin är en akut samhällsfara och måste börja bemötas som en sådan. ‹‹

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.