Mahmoud Darwish 1941 – 2008

Redan hans namn, Darwish, har en alldeles särskild klang. Som en arabisk flöjt, sträv i tonen som torrt gräs i vinden. Han kom från Galiléen och blev palestiniernas nationalpoet. Kanske inte av den folkkära typen som åker omkring och håller högtidstal, men en som gjorde sitt i den politiska kampen och blev en symbol för det okuvliga, för den där alldeles speciella uthålligheten som palestinierna gjort till sin.

Jag tänker ofta att den generation intellektuella och politiker som präglats av Palestinakonfliktens avgörande ögonblick nu är på väg bort. De som i likhet med Mahmoud Darwish hade egna minnen från 1948, såg ockupationen efter junikriget och sedan politiserades i Beiruts palestinska exilkvarter. Darwish påminde i viktiga avseenden om Edward Said: integriteten, den tvära kritiken, sarkasmerna. Båda var skeptiska till Osloavtalet, och fick rätt, men bar samtidigt på övertygelsen att israeler och palestinier var oskiljaktiga. Båda var kontroversiella, ibland med en skönt arrogant bitterhet.

Med deras generation försvinner en erfarenhet. Minnen och ouppfyllda drömmar. De var ett slags vittnen till både de israeliska övergreppen och att politiskt arbete faktiskt gör skillnad. Jag vet inte vad som händer med konflikten när dom nu vandrar bort.

I början av 1970-talet lämnade Darwish Galiléen och blev statslös med israeliskt förbud att återvända hem. Men efter Osloavtalet kunde han bosätta sig i Ramallah på den ockuperade Västbanken. Många trodde att Svenska akademin skulle dela nobelpriset över ockupationens Berlinmur till Amos Oz och Mahmoud Darwish. Det hade varit snyggt. Men nu är det för sent. Tiden har lämnat deras generation bakom sig.

Mahmoud Darwish avled i lördags efter en hjärtoperation i Houston. På biblioteket väntar fem volymer översatt poesi av att bli utlånade.
 Per Wirtén