I snart 20 år har politiken dominerats av det strategiska begreppet triangulering. Grundtanken har varit att vinnande politik måste överskrida motsättningen mellan höger och vänster. Man ska ge politiken ytterligare en pol och skapa en triangel. Den nya positionen ska uppfattas som triangelns spets, befinna sig så att säga framför både vänster och höger, och peka mot framtiden. Den som lyckas har triangulerat det politiska landskapet.

Bill Clinton och Tony Blair har varit trickets innovatörer och obestridliga mästare. Men efter dom har en lång rad politiska ledare och partier prövat samma strategi. I Sverige vann Fredrik Reinfeldt och moderaterna valet 2006 på en skicklig och framgångsrik triangulering. Plötsligt framstod socialdemokraterna som bakåtsträvare och de borgerliga partierna som modernitetens historiska subjekt.

I sommar har Barack Obama träffsäkert beskrivit trianguleringens grundhållning när han förklarade att: ”valet står den här gången inte mellan vänster och höger, inte mellan liberaler och konservativa, det står mellan det förgångna och framtiden.”

Avgörande är att erövra en känsla av modernitet. Men vad modernitet egentligen innebär definieras inte. Framtiden blir en politisk frontlinje där förändring och förnyelse får oerhört stark retoriskt egenvärde. Men eftersom modernitetsbegreppet är tomt blir också förändringen tom. Man kan tycka nästan vad som helst, bara det verkar modernt och man framstår som handlingskraftig.

Kritiker har påpekat att trianguleringen på så vis avpolitiserat politiken. Man har börjat tala om en postpolitisk tid där karisma ersätter målmedveten reformism. Enkelt kan det beskrivas som att alla samlas på mittfältet, som att politiken blir en marknad driven av opinionsmätare och manipulatörer – så kallade spindoctors.

Det här flacka landskapet har frodats i en tid när Europa och Nordamerika präglats av utbredd förnöjsamhet. Javisst, under samma tid har ojämlikheten har ökat, i Sverige har välfärdssystemet förtunnats, och världen har skakats av uppslitande konflikter. Men efter de stora omvandlingarna runt 1990 har Europa och Sverige ändå vaggat fram i loj och stabil förnöjsamhet.

Jag tycker det finns tecken som pekar mot förändring, att trianguleringens politiska epok går mot sitt slut, att ett annat landskap träder fram.

De strider om arbetsrätt och fackliga rättigheter som blossat upp på den europeiska scenen är ett sådant tecken. Samhällsfrågor som sedan länge varit avgjorda i enskilda medlemsländer gör nu comeback på övernationell nivå. Det ställer nygamla krav på politiken, på de politiska partierna, på debatten. Titta bara hur både socialdemokrater och moderater vrider sig av obehag i skuggan av alla utstationeringsdirektiv och Lavaldomar. De pressas att plötsligt återkoppla till sina grundvärderingar.

Men den verkligt stora frågan som kommer lämna spår i politiken är naturligtvis klimatförändringarna. Nu verkar alla eniga. Men snart kommer följdfrågorna om vilka förändringar och hur de gigantiska investeringarna i ny infrastruktur och forskning ska finansieras. Vad ska man säga om en situation där Ericssons vinst under bara två år kanske kan finansiera snabbspår mellan Stockholm och Göteborg? Plötsligt står klassiska – nästan bortglömda – stridsfrågor på sin spets, igen.

Det som utlöst den här spaningen är faktiskt en liten nyhetsartikel om Nya Zeeland. För tjugo år sedan gick landets socialdemokratiska regering i spetsen för en nyliberal revolution. De blev förebild för liknande socialdemokratiska drömmar i Europa. Men nu går samma parti, i samma land, i spetsen för en omvänd utveckling med ny statlig bank, nytt statsägt järnvägsbolag och ett förstatligat flygbolag. De privata företagen klarade inte de stora investeringar som krävdes. Staten tvingades tillbaka in på scenen.

I Europa är det främst socialdemokraterna som försökt lösa sin politiska tomhet med trianguleringstricket. Nu ligger strategin i ruiner. Storbritanninens, Italiens, Frankrikes och Tysklands partier är i kris eller helt utslagna.

Till sist är det nog Karl Rove som får rätt. Rove är det politiska PR-geniet som hjälpt fram George W Bush till makten – ofta med fula metoder. Men han har misstrott triangulering, i stället hållit fast vid poltikens två ursprungspoler, höger och vänster, och satsat på en politisk strategi baserad på övertygelse.

Jag tror inte att de stora politiska projekten – som till exempel socialismen – nödvändigtvis gör comeback. Men jag tror att den idégrundade övertygelsen och allvaret återvänder. Kommer det inte inifrån det politiska systemet, så kommer det pressas fram genom medborgarnas förväntningar på ett sådant skifte: från triangulering till övertygelse.

Förebilderna kommer inte vara Tony Blair, Bill Clinton och deras generation av politiska strateger. Utan de politiker som velat göra skillnad, som sagt att politik är att vilja. Sådana som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Olof Palme.