JMG Le Clézio och Assia Djebar står på var sin sida av Medelhavet och ser ut över det blå. Han i Nice. Hon i Alger. Båda sönderslitna av det algeriska frihetskriget. Deras liv, deras familjer, deras skrivande är sammantvinnade med kolonialismen och så småningom tillhör båda den frankofona världens innersta författarskara.

Den ena har nu fått nobelpris. Inte den andra.

Le Clézio är en postkolonial författare. Men eftersom han är vit europé sorteras han inte ner i den lådan. Han skriver den koloniala reträttens eftermäle. Nermonteringen. Hemresorna. Minnena. Allt är vind är det oförglömliga eposet om förfädernas utvandring till den tropiska ön och sedan epokens slut; den livsleda och existentiella kris slaget om Alger utlöste.

Jag minns när jag för femton år sedan läste Skattsökaren, hur han redan då rekonstruerade det koloniala livets lockelse. Plötsligt trodde jag mig förstå nåt jag aldrig begripit. Jag vet inte vad Djebar tänker om det. Men jag vet att jag måste ha båda med mig. Hon om skräcken. Han om hemligheterna.

På radio säger Horace Engdahl att JMG är en nomad. Men avkoloniseringens hemlöshet är delad. De mindre priveligierade nomaderna drunknar numera i Medelhavet.  

Det finns nog ingen dialog mellan Le Clézios och Djebars romaner. Vattnet mellan de två stränderna är fortfarande upprivet. Men jag tänker att de möts på gatan i Paris, för en sekund stannar de till i varandras skuggor innan de fortsätter sina monologer.

Jag kan inte släppa tanken på henne som inte fick priset. Varför är det reträttens, inte befrielsens, författare som belönas?

Per Wirtén