EU får mothugg

Före jul firade FN:s mänskliga rättigheter 60 år. Alla skålade. Men när de nu bombas de till grus i Gaza har omvärldens protester varit så dämpade att de knappt märkts.

Europa vill vara kontinenten som driver rättighetsbaserad politik. Men varje år sedan 2001 har EU fått svårare att samla majoriteter i FN. Dels för att det globala motståndet mot mänskliga rättigheter växer. Dels för att EU uppmärksammar vissa övergrepp, men inte andra och framför allt inte sina egna.

Efter Gaza är trovärdigheten obefintlig. Tjeckien inledde sitt ordförandeskap i EU med att förklara Israels inmarsch som ett ”försvarskrig”. Då hade redan 430 palestinier dödats.

I stället växer Kinas och Rysslands inflytande i FN. I det nybildade Rådet för Mänskliga Rättigheter har EU helt oväntat förvandlats till oppositionsröst. Samtidigt har USA sagt upp samarbetet. Deras tidigare FN-ambassadör John Bolton beskriver i sin aggrobok Surrender is not an Option EU som dagligt hot mot USA:s självbestämmande.

Tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) har i en rapport räknat röster och ritat diagram som visar hur Europas inflytande sjunker i FN. Globalisering och ekonomiska utvecklingssprång har börjat omsättas i politiskt inflytande. Det borde vara bara bra. Världen har plattats ut. Men ECFR:s rapport är eurocentriskt dyster: framtiden för de mänskliga rättigheterna är kall.

ECFR kallar Kina och Ryssland för en politisk suveränitetsaxel. De driver att FN och andra inte har med länders ”interna angelägenheter” att göra. Och deras stöd från Mellanöstern och Afrika växer.

Slaget står i det nybildade Rådet för Mänskliga Rättigheter. När Kina och Ryssland förra året försökte stoppa ambitionen att Rådet ska övervaka och rapportera om situationen i enskilda länder hotade EU:s länder helt enkelt lämna samarbetet – och vann. Värre är det med de önskemål som nu kommer att yttrandefriheten måste böjas för religiösa och kulturella rättigheter, där Europa pressats in i defensivläge.

Mänskliga rättigheter har alltid dragits in i antikolonial kritik. Ibland som vapen för frigörelse. Men också som exempel på kolonialpolitisk förlängning. Det senare vill européer inte gärna acceptera. När jag läser rapporten blir sambandet ändå klart.

Initiativ i Rådet från länder i Syd om den nyliberala världsordningens hinder för olika rättigheter, USA:s övergrepp i kriget mot terrorismen, EU:s dödliga migrationspolitik tigs ihjäl av Europa. De definieras nästan bort, som om de inte var riktiga MR-frågor värda att ta på allvar. Acceptansen av Israels krig i Gaza stärker den växande misstanken att mänskliga rättigheter gäller israeler men inte palestinier. Kritiken från Sydamerika att EU inte klarar en öppen postkolonial värld där makten flyter friare träffar hårt. Den dubbla bokföringen står i vägen. Gamla koloniala reflexer i stället för kritisk självreflexion.

Israels brott mot människors rättigheter i Gaza började inte med julens massakrer. De har en lång historia av dödande, tortyr och blockader. Kriget var en chans att uppmärksamma hela historien. Kanske få ett slut på terrorn. Men Europa valde att acceptera bomberna. Konsekvensen blir att EU fortsätter marginalisera sig självt i världen. Vem kan längre tro alla försäkringar om en politik för mänskliga rättigheter?
 Per Wirtén
Rapporten heter A Global Force for Human Rights? Och finns på http://www.ecfr.eu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.