Varje kris är en möjllighet att genomföra genomgripande förändringar, att ändra politisk riktning och omvärdera de vägval man gjort tidigare. Nu befinner sig världen i två samtidiga kriser. Den finansiella ekonomins sammanbrott och jordens stigande temperaturer. Båda motiverar förändringar.

I USA har Barack Obama sett möjligheten. Ekonomins fall har gett politisk utrymme att äntligen reformera sjukförsäkringen.

Men i Europa står det stilla. Min önskan är att Fredrik Reinfeldt under ordförandeskapet vågar ta ett oväntat språng och vända passiv krishantering till ett europeiskt välfärdslyft. Men det stannar nog vid en dröm. Reinfeldt tar inga språng. Han tillhör de inbitet konservativa. De som vill att unionen ska ligga lågt. Men jag tänker insistera.

För två år sedan publicerade den stora socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung i Berlin en artikel om europeisk ojämlikhet. Den var skriven av ekonomen James Galbraith från Texas. Hans slutsats var uppseendeväckande. Ja, han var själv förbryllad. Galbraith är en välkänd keynesiansk ekonom som i amerikansk debatt alltid använt Europa som det goda exemplet. Men nu visade det sig att löneskillnaderna var större i EU än i USA. Han hade helt enkelt valt att betrakta unionen som en samlad ekonomisk och politisk kontinent. Skillnaderna mellan till exempel Rumänien och Danmark är mycket större än några amerikanska.

Jag blev både provocerad och nyfiken av hans artikel. Kunde han ha rätt? Är föreställningen om EU som jämlik kontrast till det brutala USA en förfalskning?

Skillnaden i lagstadgade minimilöner är avslöjande. Den bulgariska minimilönen är lite drygt 90 euro per månad. Den franska är fjorton gånger högre.

Sexton procent av EU:s medborgare lever under fattigdomsgränsen i sina hemländer. Det är 75 miljoner människor. Av dessa som kämpar under gränsen i Litauen har 45 procent fortfarande utedass. En tredjedel av alla estländare och portugiser beskriver sina bostäder som slum med regnvatten som rinner in och fuktiga väggar där möglet får fäste.

Ofta förklaras skillnaderna av olika levnadskostnader i skilda länder. Men med öppna gränser kommer de jämnas ut – men fattigdomen bestå. En stor rapport från EU-kommissionen från 2007 visade att varken högre tillväxt eller sjunkande arbetslöshet automatiskt pressar tillbaka fattigdomen.  

I sin artikel föreslog James Galbraith i stället en europeisk new deal – en samlad politik för att lyfta hela kontinenten. Tänk om Fredrik Reinfeldt tar sig själv i kragen i höst, slår hela unionen med häpnad och föreslår en sådan. Den så kallade Lissabonstrategin ska snart förnyas. Välfärdslyftet borde bli utgångspunkten.

Frågan handlar egentligen inte om fattigdom – men om jämlikhet. Det är stor skillnad i de båda perspektiven: fattigdomsbekämpning eller jämlikhetspolitik. I det senare betraktar man även stora förmögenheter och superhöga löner som del av problemet.

Ojämlikhet är ingen abstraktion. Den märks i psykisk hälsa, fysisk sjukdom och död. För varje år växer skillnaden i medellivslängd i Storbritannien. I Glasgow är medellivslängden nu 28 år kortare för män från stadens fattigaste del jämfört med den rikaste. Är det acceptabelt?

Den uppmärksammade boken The Spirit Level – av de brittiska förskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett – är en katalog över hur forskningen visar samband mellan ökad ojämlikhet och en rad destruktiva samhällsfenomen.

De visar övertygande att mer jämlika länder presterar bättre när det gäller bland annat skolresultat, spädbarns överlevnadschanser, hälsa, fetma, kriminalitetoch droger. I mer jämlika samhällen ökar också tilltro mellan människor. Det mesta fungerar faktiskt bättre. Ja, listan blir överväldigande. Inte bara låginkomsttagare får det bättre. Även högavlönade akademiker skulle helt enkelt vinna på större jämlikhet och skarpare fördelningspolitik.

Poängen är att de båda britterna lämnar de moraliska argumenten för jämlikhet bakom sig. I stället visar de att många av de konkreta samhällsproblem länder i Europa brottas med löser man mest effektivt med fördelningspolitik.

Tänk om Fredrik Reinfeldt läser deras bok under sina flygresor mellan Europas huvudstäder. Även borgerliga politiker med socialkonservativ nerv – som Reinfeldt, Merkel och andra – kan enkelt acceptera forskarnas slutsatser. Det fanns ju en tid när banbrytande europeisk välfärdspolitik hade både kristdemokratisk och socialdemokratisk prägel men då på nationell nivå. Det ekonomiska sammanbrottet och klimatkrisen är möjligheten för ett nytt sådant språng. Nu på kontinental nivå. Ska EU klara att hålla samman och vara ett öppet hållbart samhälle måste den enorma ojämlikheten mellan både medborgare och medlemsländer minskas.

En europeisk new deal är dessutom enda starka svaret på utmaningen från de rasistiska och nationalistiska partier som vinner mark i ojämlikhetens fotspår. Att inte se chansen kan bli ödesdigert. Redan nästa år kan det vara för sent.