Johanna Wallin: Jag går aldrig ensam mer. (Ruin).
Sören Wibeck: Ett land två folk. (Historiska media)

Richard Goldstones dom över Gazakriget blev hård. Varken Hamas eller Israel kommer undan. Krigsbrott skriver han i sin rapport till FN. Med 1400 döda palestinier, de allra flesta civila, drabbas Israel hårdast av kritiken. Goldstone ställer frågan om inte landets övergripande Gazapolitik – stängda gränser och blockad – bör betraktas som ett brott mot mänskligheten.

Nu försöker alla inblandade parter begrava rapporten och hindra att övergreppen hamnar i Internationella brottsmålsdomstolen. Fienderna är till sist överens.

Hur kunde det bli så här?

Sören Wibeck är reporter på Sveriges radios Människor och tro. Han har skrivit 375 täta sidor om Palestinakonfliktens hundraåriga historia. Han berättar mycket, men har till sist förklarat ganska lite. Boken hjälper mig varken förstå Hamas utomrättsliga avrättningar eller det kalla israeliska raseriet i Gaza.

Wibecks ambitiösa bok snubblar redan vid den egna ambitionen. Jag tycker helt enkelt han förväxlar objektivitet med opartiskhet. Att vara objektiv är väl att försöka finna sanningen? I en så här lång konflikt är den aldrig opartisk. Den som vill förklara måste ta ställning i frågor om rätt och fel, som Richard Goldstone gjort i sin FN-rapport. Det undviker Wibeck som i stället placerar sig på säker plats ovanför larmet – och just därför förstår jag till sist ganska lite.

Som historieberättelse och konfliktkrönika är hans bok späckad. I synnerhet avsnittet om de trassliga brittiska åren 1918 – 1947 är skrivet med suverän kontroll: alla namn, alla konfrontationer, alla kommissioner.

Åren rullar sedan på längs snitslad bana. Koncentrationen på stormakternas maktspel och diplomati blir till sist ganska störande. Skeendet på marken, där Palestinakonflikten hela tiden avgjorts, försvinner inte men underskattas. Johanna Wallins oansenliga rapportbok Jag går aldrig ensam mer förklarar egentligen mer. Hon var så kallad följeslagare i ockuperade Tulkarm på Västbanken. Hon stod i timmar vid israeliska murgrindar och checkpoints. De platser där palestinier avsiktligt avhumaniseras och förutsättningarna skapas för självmordsbomber, Qassamraketer och det israeliska dödandet i Gaza.

Vid ett tillfälle hejdar sig Sören Wibeck och undrar om det kunde gått annorlunda, i riktning mot ett happy end. Hans svar är att sionisterna i ursprungsläget borde haft en annan attityd till palestinierna. Men var det verkligen möjligt? Jag tycker hans svar blottlägger ännu en av bokens brister: frånvaron av ett kolonialt perspektiv på konflikten.

Sionismen var en reaktion på antisemitism och smälte samman nationalism, socialism och kolonialism. På plats blev det en hård rörelse: storslagen och avskräckande. Den var inte annorlunda än sin samtid. Wibeck citerar radikalen Vladimir Jabotinsky som 1921 konstaterade: “Jag känner inte till ett enda exempel i historien där ett land har blivit koloniserat efter artigt medgivande från befolkningen.”

Europa har försökt befria sig från arvet från nationalism och kolonialism. Men Israel har i stället backat allt djupare in under dess skuggor. I dag är det Jabotinskys tradition som regerar landet. De så kallade nya historikerna, som Wibeck ofta nämner, har försökt ifrågasätta arvet men är nu marginaliserade av staten. Jag tror dessa historikers arbete är landets sista hopp.

Det är omöjligt att begripa hur Västbanken utvecklats till ett sofistikerat apartheidsystem utan det koloniala perspektivet. Att Sören Wibeck ändå förbigår det med tystnad kan kanske förklaras med att det automatiskt rubbar dels bokens ambition att vara opartisk, dels en annan vanlig föreställning som präglar Ett land två folk, nämligen att detta är en konflikt mellan två parter som är moraliskt och politiskt likvärdiga.

Den senare föreställningen smulas samman av Johanna Wallins enkla iaktagelser på vägarna runt Tulkarm. Där finns ingen likvärdighet men en part som varje dag, med totala maktanspråk, gör fel och har fel. Wallins förmåga att beskriva vardaglig maktutövning är beundransvärd: inte bara ockupationens koloniala, utan även de palestinska männens och den palestinsk nationalismens. I Palestina och Israel rasar många konflikter – men inga mellan likvärdiga parter. Jag undrar om det är moraliskt acceptabelt att förhålla sig opartisk till dem.

När Sören Wibeck grubblar över terrorismen gäller det judiska extremister och olika palestinska rörelser. Han utelämnar däremot den israeliska statsterrorismen; den som från slutet av 1970-talet härjade som bombräder mot södra Libanon och nu som det dagliga dödandet av palestinier på ockuperad mark. I den tystnaden sammanstrålar bokens övergripande brister. Den  innebär att Sören Wibecks många långa sidor står handfallna inför Goldstones rapport och alla frågor hur kriget i Gaza ens var möjligt.
 Per Wirtén