Östberlin var en skrämmande stad. Jag minns särskilt ett besök 1984. Minnet återvände när jag läste artiklarna om staden och landet DDR i senaste Ord&Bild. Jag var där som journalist och hade hjälp av en östberlinsk kvinna. Hom var nygift med Jeppe i Stockholm. Men myndigheterna släppte inte ut henne. Kanske nästa år, kanske om två år … kanske aldrig.

En kväll åkte vi genom staden. Hon körde en Trabant. Det var tät dimma. Hon körde fel och blev osäker på var vi befann oss i mörkret och dimman. Gatorna var tomma – det var ju DDR. Vi svängde runt ett hörn. Plötsligt bromsade hom häftigt. Alldeles framför oss reste sig Muren.

Vårt samtal tystnade. Bilen stod stilla. Världen höll andan. Vi hade pratat om hur hon längtade till Stockholm. Nu stod vi inför just den Mur som höll henne fången. Under några korta sekunder, som kändes som minuter, höll världen andan. Tystnad. Dimma. Muren. Sedan vände hon bilen och körde raka vägen, utan minsta misstag, till mitt hotell. Vi sade ingenting.

Efter den resan röstade jag aldrig mer på VPK i något enda riksdagsval.

En helt annan sak: I dag har NY Times intressant artikel om skärmytslingarna mellan Karzai, det afghanska parlamentet och Nato. Och i dag har talibaner attackerat USA:s konsulat i Peshawar, Pakistan. Risken växer att revolutionära islamister framkallar samma hänsynslösa inbördeskrig som plågade Algeriet för 20 år sedan.