Ill Fares the Land

Europas socialdemokrater ligger utslagna. Förvirrade och förlorade. Läget påminner om åren innan Tredje vägen gav ny, tillfällig, energi. Nu står de inför ny vändpunkt. Och precis som vid 1990-talets mitt börjar debatten hetta upp. Ill Fares the Land är historikern Tony Judts bidrag – och politiska testamente.

Judt är den socialdemokrat jag helst läst under 2000-talets första tio år. Hans texter i New York Review of Books har stannat kvar. Nu är han svårt sjuk. Kroppsfunktionerna lägger av, en efter en tills allt tar slut. Han kan fortfarande tala. Under våren har han dikterat minnesfragment från sitt liv. Två texter i varje nummer av NYRB. Det har varit oförglömlig läsning om viktiga banaliteter som Londons förortsbussar, elituniversitet i Paris, sex på 1960-talet och att åka båt över Engelska kanalen. Ill Fares the Land har ”skrivits” på samma vis. Första meningen är typisk för hans träffsäkra stil: ”Something is profoundly wrong with the way we live today”. Men ingen vet andra sätt att leva. Det är vänsterns dilemma. Fångade i denna limbo håller socialdemokrater även på att förlora sin historia.

Judts boken har alltså både en aura av yttre existentiell dramatik och inre tankeskärpa. Den har blivit en snackis bland europeiska socialdemokrater. Man ska ha klart för sig att Judt betraktar både marxismen och socialismen som tämligen stendöda (och en befrielse att slippa). Han kritiserar inte från radikal grund, men som reformistisk och pragmatisk gråsosse. Hans politiska djur är snigeln.

En stor del av boken är berättelsen om hur socialdemokratins principer vann, och räddade, Europa efter 1945. Nu hotas allt detta av trång ekonomism – nationalekonomernas och budgetpolitikens tanketerror – där frihet inskränks till att bara gälla finansmarknadernas aktörer. Vi håller inte bara på att sudda ut välfärdsstatens principer, utan även hela upplysningens. Europas nya furstar tänker som före både Bastiljen och Adam Smith. Politik som moralhandling måste återerövras.

Europa är på väg in i en epok präglad av skräck och oro, förutspår han. Utslagning, konkurrens, klimathot, sönderfallande imperier. Det medborgarna kommer värdera mest av allt är trygghet.

Hela bakgrundbeskrivningen är enkel att instämma i. Men när han i några korta avsnitt försöker svara på frågan om socialdemokratins vägval präglas den av överraskande konservatism.

Att socialdemokratin måste renovera staten är ganska självklart. Men i Judts ”age of fear” finns ingen annan trygghet än statens. Det är helt galet. När Bengt Göransson i sin lika fint skrivna Tankar om politik (läs den!) framhåller civilsamhällets och medborgardemokratins betydelse för renoveringen öppnas helt andra möjligheter – och reducerad skräck.

Judt antyder en renässans för territorialstaten. Vi ser det i Europa nu. Jag tolkar att han vill bejaka en sådan process. Över huvud taget drivs han av viljan att vända sig inåt, att säkra kärnlandet och utveckla misstänksamhet mot omvärlden. Det är en stark trend bland intellektuella socialdemokrater just nu; en konservatism förpackad som vänster. Jag tror den är livsfarlig.

Längtan efter trygghet är helt central. Men en politik för trygghet får inte bekräfta rädslan för frihet. Judt verkar dra slutsatsen att friheten är överskattad. Om socialdemokrater följer det rådet är de förlorade.
 Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.