Efter att de första tomahawkmissilerna slog ner i lördags kväll verkar demokratirörelserna fått nytt mod. Bland libyer tändes hoppet igen. I Jemen är diktaturen nära att falla. Till och med i Syrien vågar människor protestera.

Men kan man verkligen lita på européer?

Jag undrar.

När folken riskerade livet i Tunis och Kairo såg Europas politiska eliter ut som stumma guldfiskar. Deras första tanke var på nya flyktingvågor och att säkra gränserna i Medelhavet. Sedan talade de helst om ”stabilitet”.

Det blev uppenbart att Sarkozy, Merkel och Reinfeldt saknade demokratiska reflexer. De kände inte igen dessa skolboksexempel på frihetsrörelser ens när de såg bilderna på direktsänd teve. När de till sist tvingades säga något hade de sandpapper i munnen.

Bara något dygn efter Mubaraks fall stod däremot David Cameron på Tahrirtorget och log. Han var där för att sälja brittiska vapensystem. Hyckleriet var utmattande.

Jag hörde hur något gick sönder. Ljudet var torrt och hårt. Jag förlorade tilltron till kontinentens regeringschefer. Deras tomhet var inte bara pinsam. Min fråga kändes mer ödesdiger: om jag inte kunde lita på dem när friheten blev möjlig i Nordafrika, kan jag då lita på dem om den hotas i Europa? Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna glömma de där veckornas känsla av skam.

Nu tar de revansch. Så snart det gäller stridsplan och bombstrategier vill alla vara med framför mikrofonerna. Plötsligt kvittrar Carl Bildt som en vårvärmeberusad lärka. Vad säger det egentligen om Europas politiska kulturer?

FN:s beslut kom som en befrielse. Det fanns ingen annan möjlighet. Man ska de arabiska och nordafrikanska frihetsrörelserna verkligen lita på Europa? Jag känner mig rastlös av onda aningar. De kryper längs vadmusklerna. Jag kan bara hoppas jag har fel.

Per Wirtén