Juholts framtid

Håkan Juholts installationstal var fredagsmys på lördagsmorgonen för lessna sossar. Det funkade bra som peptalk med drivor av värdeord. Fluff naturligtvis. Men bra sånt. Inte alls lika krävande och substantiellt som jag minns Mona Sahlins installationstal. Men med ett slags rak tuffhet som pekar ut en riktning.

Men nästa steg är att omsätta fluffet i konkret politik. Det är då Juholts test kommer.

Juholt kan börja med att läsa den brittiska politikern Roger Liddle. Jag hittade en inspirerande text av honom i det lilla häftet Europe's Left in the Crisis. Liddle gör en ovanligt balanserad slutsummering av Blair och "Tredje vägen" – en epok som är över, den var viktig, i huvudsak riktig, då men nu är det 15 år senare och en annan tid. Dags att vända blad.

Det nya uppdraget, skriver Liddle, är att arbeta fram en "ny europeisk modell för kapitalismen". Han använder begreppet "inclusive growth", ungefär som Juholt som talade om värderingsbaserad tillväxt.

Liddle argumenterar hårt för att socialdemokratins framtida politiska arena är EU. "The traditional nation-state conception of social democracy is at the end of the road." Det är faktiskt befriande att läsa Liddle. De fortfarande instängda svenska perspektiven, som bara tilltar med Reinfeldt i Rosenbad, hamnar i korsdrag. För Liddle är det självklart att argumentera för EU-skatter på finansiella transaktioner och CO2-utsläpp, för ett försvar av EU:s strukturfonder som fördelningspolitiskt instrument mellan regioner och en expansiva EU-budget (och inte en nerskuren som svenska socialdemokrater ofta föredragit).

Han sätter upp fem strategiska punkter:

1. En kompromiss där oacceptabelt stora budgetunderskott stoppas samtidigt som länder pressas att höja inhemsk efterfrågan. Det senare innebär bl a att högre löner för vanliga löntagare – efterfrågestimulans – görs till en europeisk politisk fråga, utan att man tafsar på olika lönebildningsformer.

2. En Europeisk investeringsbank för snabbare omställning till grönare ekonomi.

3. Att hitta stimulansformer för en ny våg av innovationer i privat sektor, bl a genom investeringar i högre utbildning, forskning och IT. Europa måste helt enkelt komma ifatt USA på den punkten.

4. Att verka för en fördjupad och fungerande inre marknad "without adopting a dogmatic neoliberalism" och där överskotten fördelas rättvist.

5. Utvecklingen mot en fungerande kombination av hög flexibilitet och social trygghet i varje enskilt land måste nu matchas av en ny idé om fördelningspolitik även på europeisk nivå. Eu:s budget behöver expandera och ett sätt kan vara något slags europeisk Tobinskatt. EU ska inte kunna styra medlemsländernas välfärdspolitiska mekanismer, men pusha för att länderna hela tiden höjer ambitioner och utfall.

Man kan diskutera alla fem punkterna. Men poängen är att äntligen börja se EU som den drivande arenan för jämlikhet, omfördelning och tillväxt. Det är samma synsätt som finns i Jon Cruddas och Andrea Nahles fina manifest "Att bygga det goda samhället". Liddle skriver utifrån den extremt europafientliga brittiska situationen. Men är det så mycket bättre i svensk socialdemokrati och vänster i allmänhet?

Jag minns inte att Juholt sade nånting intressant om Europa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.