Mara Lees första roman Ladies var en fantastisk läsning. Så kall och hårdslipad på ytan och så komplicerad där under. Om jag inte minns fick hon en del orättvis kritik som gick ut på att hon helt enkelt var en dålig berättare. Jag förstod inte det. Karolina Ramqvist tyckte Ladies var så bra att hon snodde mitt ex. Jag har fortfarande inte fått tillbaka den. Grrr. Men visst finns det en litterär släktskap mellan Lee och Ramqvist?

Lees nya, Salome, är helt annorlunda. Jag känner mig rätt less på romaner om flickor i steget att bli kvinnor (och på såna om medelålders män i livskris). Men Lee gör att jag läser med nytvättade glasögon. Hon skriver en roman om ungdomar med samma stil som en "ungdomsroman". Som en genreroman. Helt stilsäkert. Läskigt snyggt genomfört. Ett förödande slag mot dem som inte tyckte Mara Lee kunde skriva roman över huvud taget.

Snyggast av allt är hur hon i avslutet vänder alla frågor om skuld. Plötsligt stirrar man ner i bråddjup kalkylerad "ondska", just där man inte riktigt anade. Den som längtar tillbaka till sina tonår blir botad av Salome.

Nu finns Mara Lee på min lista över svenska författare jag fortsättningsvis tänker läsa allt av. Allt.

Måste också berätta att jag såg Sarah Moons bilder på Fotografiska för några veckor sedan. Jag kommer aldrig glömma upplevelsen. Hur kan fotografier av landskap bli så oerhört gripande att jag nästan börjar gråta? Det känns som att den egna tiden, den utmätta, anfaller bakifrån. Jag var försvarslös.