För mig har cupcakes alltid varit små enkla sockerkakor med ljusblå eller rosa icing och sprinkles. Torra. Inte särskilt goda. Ofta i tjugopack som man köper billigt på snabbköpet. Därför förstod jag aldrig riktigt hur cupcakes kunde bli symbol för hemmafrukultur på Södermalm i olika debatter förra året. Cupcakes köper överarbetade föräldrar färdiga och tar med till skolklassen när egna barnet har födelsedag. Inget man bakar själva. I stället själva symbolen för likriktad masskonsumtion av livsmedel.

Men nu måste jag ändra mig. Tidigare i veckan fyllde min äldsta dotter 23. Hon gillar cupcakes och är här i Chicago några dagar. Alltså åkte vi till butiken för pimpade cupcakes: Phoebe´s Cupcakes i Boystown, Chicagos traditionella hbt-stadsdel. 

Jag gav snabbt upp mitt motstånd. Där fanns till exempel de som kallades "Pancakes" med lönnsirap och en bit stekt bacon som topping. Jag vill ha fler såna.

I den gentrifierade staden kan allt pimpas. Dunkin Donuts finns över allt i Chicago. Men i kvarteret brevid vårt finns ett hål i väggen där några entusiaster säljer enkla, men uppenbarligen omsorgsfullt gjorda, donuts. De öppnar 8.30 och stänger när de sålt slut. varje morgon ringlar kön runt kvarteret. På lördagar står folk i över en timma för några donuts!

I tidningen läste jag om hur den nästan glömda amerikanska traditionen med soda-fountains börjar återupptäckas av unga fans. I Durham, NC, där vi bodde för snart 15 år sedan, fanns en drugstore med ett gammalt par där man kunde få Coca-cola gjord på koncentrat (syrup) och sodavatten + de godaste milkshakes jag någonsin smakat. De är säkert döda. Men nu öppnas nya ställen där man tillverkar egen syrup, med olika smaker och provar fram nya milk-shakes (säkert även floates av olika slag). De återupplivar de kunskaper det gamla paret i Durham förmodligem lärt sig på 1940-talet, men som sedan sopades undan av McDonalds och annan snabbmat.

Man kan skriva sarkastiskt om gentrifieringen av innerstäder. Men de här fenomenen kan också tolkas mer optimistiskt. Nämligen som en nyväckt flykt från det massproducerade och likriktade (samma varumärken, samma restaurangkedjor, samma donuts i varenda stad) som plågat USA i snart fyrtio år. De upptäcker att även enkla – uramerikanska – saker kan vara goda och gjorda med omsorg, att olikheter och annorlundaheter gör livet roligare. Kanske kan amerikaner återerövra konsten att njuta – inte bara längta efter det bekväma och motståndslösa; den eviga upprepningen.

Lokalt tillverkade cupcakes, donuts och milkshakes känns rätt … europeiska. Snart kanske amerikaner börjar kräva mer ledig tid, ordentlig semester och inser att livets mening inte är att jobba ändlösa timmar, utan att försöka leva "det goda livet". Här kan pimpade cupcakes kanske bli symbol för kortare arbetsdagar – inte för hemmafrukultur som de blev på inskränkta Södermalm.

Jag har ännu inte prövat donutsen från hålet i väggen. Men snart.