Tyska Mittelweg har publicerat en lång intervju med Jacques Delors, nu 85 år, om tillståndet i Unionen. (Finns på Eurozine). Han för ett resonemang med ett historiskt perspektiv som helt saknas när det som bäst behövs: nu när krisen känns akut. Delors är skarpt kritisk mot dagens regeringschefer, mot Rompuy, mot kommissionen – och han är pessimistisk med fingret på larmklockan. Den enda institutionen som han tycker växer och tar ansvar är parlamentet. Annars gäller ineffektivitet, nationell egoism och kortsiktighet: brist på historisk kunskap och framtidsperspektiv.

"What our summits lack today are true European militants. [ … ] We don´t just need firefighters; we need architects too. And there are no architects left – and no visionaries either. The Europe of the founding fathers were exemplary in terms of morality and spirituality. [ … ] From it [Europatankens anda att lägga nationella särintressen åt sidan] we have derived a series of economic and institutional structures. But the sense of conviction and commitment has gone. We no longer even have the courage to argue in order to reach a resolution. This is a Europe that is psychologically an politically sick."

I citatet jag klippt låter han gammalgnällig, men intervjun i dess helhet överglänser allt jag sett från den styrande generationen.En gammal generation européer håller på att försvinna. Den som tagit över – Merkel, Sarkozy, Reinfeldt – gör mig mörkrädd.

Och vad har svensk socialdemokrati (utanför Europaparlamentet) bidragit med sedan kraschen 2008 i frågan om Unionens framtid? Jag antar att man kan svara med ett enkelt ord: ingenting. Det är tragiskt att se hur ett parti med stark, ibland självgod, tradition av förutseende internationell politik har  förvandlats till en håglös mellanstadielev som varje dag försöker gömma sig bakom mer flitiga klasskamrater.