Man kan kritisera veckans överenskommelse om de fortsatta krisåtgärderna i EU för en hel del. Kritiken är knappast tyst. Jag hörde inte någon som hade positiva saker att säga.

Det finns en invändning mot kritiken som är viktig: EU:s krispolitik är inte nyliberal. Från vänster hörs ibland påståenden om att regeringscheferna nu chockar genom nyliberala systemskiften. Men det som händer är motsatsen.Vi ser inte statens reträtt, men statens återkomst och renässans.

Den nyliberala lösningen är, som Johan Norberg (Sveriges sista doktrinära nyliberal) envist påpekar, att i stället låta Grekland gå i konkurs tillsammans med de banker som lånat ut pengar till landet. Då överlåter man ju på de fria marknadskrafterna att hela såren och med den osynliga marknadshanden skapa ny ordning. EU har valt motsatt riktning: statliga stöd, regler och kontrollmekanismer.

Ofta koncentreras uppmärksamheten på "striden" mellan Frankrike och Tyskland. International Herald Tribune gav en helt annan bild av de dramatiska förhandlingarna. Enligt deras rapport stod den stora stridne mellan å ena sidan politikerna och institutionerna (staten) och å den andra storbankerna. Merkel ställde ultimatum om 50 procent skuldavskrivning som storbankerna först inte ville acceptera. Regeringscheferna gav inget utrymme för kompromisser. Efter några timmars interna överläggningar kastade bankerna in handduken. 

Men statens återkomst behöver inte innebära en politisk förflyttning till vänster. Under de senaste decennierna har statskramarna, modell Göran Greider, dominerat svensk vänsterdebatt. Det har lett till den vanliga missuppfattningen att staten = vänstern. Men staten är också gammal stomme för konservatismen — och fascismen. 

Den stora konflikten i europeisk politik kommer inte fortsätta gå mellan de som vill rädda staten och de som helst vill avskaffa den genom total avreglering. Konflikten kommer i stället börja handla om vilken sorts stat vi ska ha: en repressiv som försvarar privilegier eller en demokratisk som försvarar solidaritet och frihet.

Den stora tystnaden i alla kommentarer om europeisk krishantering — det stora sveket från opinionsbildarna — är att ingen nämner demokratin. 

Den stat som nu stiger fram är den europeiska. För att accepteras måste den demokratiseras. Det finns bara ett sätt: att Europaparlamentet blir politikens centrum.Varför ska en så enkel sak vara så svår att förstå för alla som kallar sig vänster? Det är väl lika självklart nu som på Hjalmar Brantings tid. Nu som då kommer konservativa vara motståndare till demokratin.