Jag undrar varför Christine Falkenlands nya roman heter Sfinx. Jag fattar inte. Och jag undrar varför den inte nominerades till Augustpriset. Jag fattar inte det heller.

Ni vet säkert att romanen är brev skrivna av en ensamstående kvinna med ett barn. De är adresserade till hennes tidigare pojkväns nya fru. Men de fungerar som en dagbok. På ytan ett svartsjukedrama. Men egentligen ett om avundsjuka — och om klassamhället. De båda kvinnorna är fastlåsta i varandra som Hegels berömda slav och härskare. Hon som skriver är fattig. Hon som möjligen får breven är välmående övre medelklass. Breven utvecklas till en mikrostudie av stora samhällsskeenden, det tysta ituslitandet, utan att texten blir platt programatisk. Maktlösheten och nedsjunkandet i upplösning och möjlig psykisk sjukdom gör så ont att man vrider sig av obehag. Falkenland skriver hårt skruvat, med en yta kall som marmor. De båda kvinnorna är fast i det hegelska greppet av beroende, hat och skräck — men de kan aldrig nå varandra. När klassamhället vidgas övergår dialoger till monologer.  "Jag kan inte nå dig. Jag kan inte nå dig ens om jag förgör dig," skriver dramats proletär.

Falkenland skriver alltid bra, med ett slags brutal uppriktighet. Men i Sfinx är det bättre än någonsin. Hon måste läst varje mening högt för sig själv. Putsat och slipat tills rytmen fulländats. Jag blir så uppslukad av den där rytmen att jag märker hur jag börjar läsa högt, inne i mig själv utan att ge ifrån mig minsta ljud. Texten blir fysiskt berörande.

Men jag förstår fortfarande inte varför den heter Sfinx. Jag måste ha missat nåt när jag läste.