Extremer

;Paul Mason: Why It’s Kicking Off Everywhere. The New Global Revolutions. (Verso, London).

Why It’s Kicking Off Everywhere är en perfekt boktitel för att summera förra årets alla uppror – från Tahrir till Sygma. Paul Mason är journalist på BBC som varit på plats och skriver mitt i språnget. Men det är hans försök att förstå som får tiden att snurra.

Redan på sidan tre landar hans slutsats: ”Vi befinner oss mitt i en revolution utlöst av den oreglerade kapitalismens kris, teknikutvecklingens uppsving, växande begär efter individuell frihet och förändrade synsätt på frihetens innebörd. Den ekonomiska krisen har fått de mäktiga att verka maktlösa.” 2011 blev det senaste i raden av revolutionsår: 1848, 1917, 1968 och 1989.

Masons poäng är att de protester och revolutioner som svepte in 2011 i tårgas och sovsäckar hängde samman. Los indignados i Spanien, gatustriderna i Aten, studentprotesterna i London och Santiago, revolutionerna i Nordafrika och Bahrain, ockupationen av delstatskongressen i Madison, Wisconsin och Occupy Wall street var länkar i en gemensam berättelse. Slagord, erfarenheter och strategier strömmade fram och tillbaka över kontinenterna. Jag läser den korta virvlande boken i ett svep; på samma gång förförd, övertygad och skeptisk.

Överallt handlade upproren om både demokrati och social rättvisa. Jag tror Paul Mason har helt rätt när han beskriver dem som en transnationell reaktion mot 25 år av marknadsliberal politik.

2011 blev de inställda förhoppningarnas uppror. Vad betyder framtiden när studenter som utlovats säkra karriärer i stället går rakt ut i arbetslöshet? När livsstilsdrömmar om välutbildad urban ungdom har förvandlats till kulturhistoriska minnen? Bland de som samlades på torgen, från Kairo till Madrid, fanns hela lattegenerationen, de med Ray-bans och smartphones. Protesternas hot spots bands samman av en ungdomsarbetslöshet utan motstycke. I Spanien och Grekland nu 50 procent. Den avreglerade kapitalismens löften ligger i ruiner och ingen vet hur fortsättningen kommer se ut.

Det är den hyperflexibla, målinriktade och nätverkstränade generationen som nu omsätter sin kunskap som protest. Gamla upprorstekniker – bygga barrikader, ockupera torg och skriva upprop – har plötsligt förvandlats från utdömd historia till postmodern hi-tech. I referensbiblioteken står Michel Foucault, Antonio Negri och Guy Debord.

Revolutionsvågens oväntade kraft förklarar Paul Mason med att tre starka grupper förenades: de besvikna studenterna, de fattiga utan framtid och de välorganiserade fackföreningarna. När triangelns alla hörn kom på plats framträdde en glömd maktfaktor: protestens. Mason drar flitiga paralleller till revolutionsåret 1848. Det var då, några veckor före utbrottet, som den konservativa Alexis de Tocqueville varnade: ”Jag tror att vi just nu sover på en vulkan. Kan ni inte med instinktiv intuition känna … att marken återigen skakar i Europa? Kan ni inte känna revolutionens vinddrag i luften?” Det gåtfulla är att 2010 var det ingen som anade utbrotten som skulle komma 2011.

Men de har ju inga svar på alla problem, är en vanlig invändning. Nej, men de har välbekanta drömmar om rättvisa, frihet och mening. I Nordafrika har de störtat tyranner. I Europa och USA har de satt press på styrande eliter. De understryker att 2008 var en fundamental vändpunkt. Räcker inte det? Problemet är att makthavare fortfarande agerar som att allt bara är en mardröm de snart ska vakna upp från. 

Mason har irriterande drag av analytiska överdrifter, teknikeufori och romantisering. Men dessa svagheter är också bokens styrka. De gör ett oklart skeende tydligt. Man förstår bättre, utan att nödvändigtvis alltid hålla med. Han fångar en storm mellan tummen och pekfingret.

En allvarligare invändning är att han bara lyssnar till upprorets ena sida och ignorerar den reaktionära vågen: islamister i Nordafrika, kristna fundamentalister i USA och nationalister i Europa. Även de hämtar energi i de inställda förväntningarnas villkor, men vill inte spränga vallarna utan gräva ner världen i gamla begränsningar. På så vis slipper Mason den riktigt alarmerande frågan: vad händer när demokratins förnuftiga mittfåra förlorar både trovärdighet och relevans, pressad från två väsenskilda ytterkanter?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s