;Olof Palme kan inte frigöras från det kalla kriget. Hans politiska linje började vid båda polerna. Först hans mytologiska on the road genom USA, sedan det avskräckande mötet med kommunister på studentkongress i Prag.

Egentligen borde hela hans internationella engagemang därför vara föråldrat. Men i stället framstår han som en globalpolitisk föregångare. Är det därför filmen Palme i vissa avseenden känns mer nu än då?

Han förenade anti-imperialism och antikommunsim. Och fäktades florett med retfull säkerhet åt båda håll. Men något slags tredje ståndpunkt mellan stormaktsblockan accepterade han inte heller. Därför blev han avskydd från både vänster och höger; från de som inte klarade det kalla krigets tester lika bra. Carl Bildt antyder att Palme talade starkt om Vietnam men tyst om Sovjet. Men i sin berömda kommentar till USA:s bombningar av Hanoi jämförde han dem med de sovjetiska massmorden i Katyn.

Palme säger inget nytt om politikern, men gör det ovanligt bra. Den passerar politikens alla tidsmakörer: nederlagen, storheten, blicken.

Men mitt i det politiska bullret är den ändå märkligt apolitisk. Jag saknar den faktiska och aldrig entydiga politiken: spelet, förhandlingarna, reformmaskinerierna. Det brukar kallas The Joy of Politics. Harry Schein säger att han såg politiken som världens svåraste tennismatch utan slut.

Filmen har några chockerande sekunder Palmehat. Upphetsade unga moderater lynchar en docka i naturlig storlek med hans ansikte. Hur många bland dagens statsråd var med?

Per Wirtén