Mäster Olof

;Olof Palme kan inte frigöras från det kalla kriget. Hans politiska linje började vid båda polerna. Först hans mytologiska on the road genom USA, sedan det avskräckande mötet med kommunister på studentkongress i Prag.

Egentligen borde hela hans internationella engagemang därför vara föråldrat. Men i stället framstår han som en globalpolitisk föregångare. Är det därför filmen Palme i vissa avseenden känns mer nu än då?

Han förenade anti-imperialism och antikommunsim. Och fäktades florett med retfull säkerhet åt båda håll. Men något slags tredje ståndpunkt mellan stormaktsblockan accepterade han inte heller. Därför blev han avskydd från både vänster och höger; från de som inte klarade det kalla krigets tester lika bra. Carl Bildt antyder att Palme talade starkt om Vietnam men tyst om Sovjet. Men i sin berömda kommentar till USA:s bombningar av Hanoi jämförde han dem med de sovjetiska massmorden i Katyn.

Palme säger inget nytt om politikern, men gör det ovanligt bra. Den passerar politikens alla tidsmakörer: nederlagen, storheten, blicken.

Men mitt i det politiska bullret är den ändå märkligt apolitisk. Jag saknar den faktiska och aldrig entydiga politiken: spelet, förhandlingarna, reformmaskinerierna. Det brukar kallas The Joy of Politics. Harry Schein säger att han såg politiken som världens svåraste tennismatch utan slut.

Filmen har några chockerande sekunder Palmehat. Upphetsade unga moderater lynchar en docka i naturlig storlek med hans ansikte. Hur många bland dagens statsråd var med?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s