Hadockspråket

Debatten om Tintin på Kulturhuset var en både fascinerande och skrämmande upplevelse. Hatet som släpptes loss mot Behrang Miri var omtumlande starkt. Olika tweets jämförde honom med tyska nazister och talade om bokbål. Reaktionerna saknade både sans och förankring i verkligheten.

I dag skriver Patrik Svensson klokt på Sydsvenskan kultur att utbrotten visat att "Sverige saknar helt förmåga att diskutera sådana här saker på ett balanserat sätt. Vi är bra på yttrandefrihet och djurskydd men när det kommer till postkolonial medvetenhet är Sverige fortfarande ett utvecklingsland."

Det är märkligt att svenskar med vit hudfärg fortfarande inte klarar att lyssna till erfarenheter från de svenskar som drabbas av rasistiska stereotyper. Deras tonläge är skamlöst. Jag kan föreställa mig att reaktionerna var ungefär likadana när Grupp 8 i början av 1970-talet utmanade mäns totala dominans på att bestämma debattens regler. Då tappade massor av män sansen av eget raseri, de kände sig kränkta, ungefär som Jonas Thente när han nyligen försökte försvara illustratören Stina Wirséns svarta barnstereotyp. Då handlade det om kön — nu om hudfärg.

Under några korta timmar var det väldigt många som avslöjade egna reflexer grundade i rädsla över globalsamhällets svåra frågor om ensidiga privilegier och ömsesidiga erkännanden. Det var skrämmande. 

Men jag tycker också debatten avslöjar besvärande fyrkantighet hos en del antirasister. Deras förbudsiver påminner om amerikanska högerkristnas försök att få bort "omoraliska" böcker ur amerikanska bibliotek och skolsalar. Det avslöjar en dröm om rena rum.

"Tintin i Kongo" är en usel bok. Den hör inte hemma på bibliotekens barnavdelning. Men vad gör man med andra Tintin-böcker? Det är värt fortsatt diskussion. Vad gör man med Elsa Beskow-böcker där män slår barn? Ja, jag misstänker att de redan försvunnit ner i magasinen — och att ingen saknar dem.

Patrik Svensson igen: "Hur ska man göra? Hur ska man förhålla sig till de här böckerna? Hur ger man egentligen barn de där redskapen för kritiskt tänkande som alla tycks vara överens om sak­nas och behövs? Hur ska en förälder hantera att ett barn läser böcker som exempelvis framställer svarta männi­skor som bara nästan människor? Vad säger man? Hur förklarar man begreppet historia för ett barn? Hur för­klarar man att det här var då men det här är nu och den här boken tillhör då och vi tillhör nu? Hur förklarar man begreppet sanning för ett barn? Hur förklarar man att det finns sanning och det finns osanning och det ena ska du lyssna på och ta in och det andra ska du lyssna på och ta in fast lära dig ta avstånd från?"

Behrang Miri försökte besvara frågorna. Det blev inte bra. Men de som flämtade sitt hat försökte inte ens. 

Grupp 8 gav inte upp. De fortsatte provocera, undersöka och kräva respekt. Till sist började män förstå. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s