Tingsten och CIA

I morgon sänder P3 en dokumentär om CIA och kulturkriget under det kalla kriget på 1950-talet. Förhandsreklamen har mest handlat om Herbert Tingstens eventuella kontakter med CIA-finansierade — men ändå hedervärda — organisationen Congress för Cultural Freedom (CCF). Jag har hört dokumentären. Avsnitten om Tingsten bygger helt på en två år gammal artikel av historikern Mikael Nilsson. Den hade en del intressanta uppgifter, en tänkbar hypotes och väldigt uppblåsta och överdrivna slutsatser.

CCF var samlingspunkt för vänsterintellektuella som var antikommunister. Där fanns gamla trotskister, avhoppade stalinister, socialdemokrater, vänsterliberaler, socialister och andra. På deras stora konferenser träffades Hannah Arendt, JK Galbraith, Bertrand Russel och andra. De markerade hårt mot både den konservativa högern och Sovjetkommunismen. På 1950-talet spelade CCF en viktig roll. Deras brittiska tidskrift Encounter omnämns fortfarande som en av dåtidens bästa engelskspråkiga vänstertidskrifter. När det vid mitten av 1960-talet avslöjades att CCF finansierats av CIA sjönk den samman, men hade då redan förlorat all betydelse.

Tingsten blev inbjuden till CCF:s första kongress i Berlin sommaren 1950. Arrangörerna skrev i ett brev att de fått tipset av "en gemensam vän", nämligen socialdemokraten Willy Brandt. Tingsten skulle ha inlett en panel eller kanske t.o.m. hållit ett större tal. Men i sista sekunden hoppade han av. Ett mönster som skulle upprepas.

Mikael Nilsson försöker visa att Tingsten var djupt indragen i CCF. Det håller inte. Den stora frågan är i stället varför han inte deltog. CCF var hans politiska hemmaplan. Där möttes intellektuella han läste och tog intryck av.

Han åkte mycket riktigt på ett mer begränsat möte 1950 där organisationen konstituerades. han förklarade att han stödde idén, men åkte sedan hem i förväg. Han valdes in i Internationella sekretariatet. Men vad var det? Det verkar bara varit luft. I det jag läst om CCF nämns aldrig det där sekretariatet. Möjligen innebar det att han formellt knöts in i ett nätverk.

Mikael Nilsson påstår att Tingsten sedan åkte på den stora kongressen 1955 i Milano. Men jag tror han har fel. Jag har hittat brevet, eller om det var ett telegram, där han i sista sekunden hoppade av. 

Den tredje stora konferensen Nilsson säger att han åkte på var 1960. Där har jag varit beredd att ge hono rätt. Men i dag säger Olof Pettersson, som också skriver bok om Tingsten, att Nilsson har fel även där. Tingsten ställde in i sista sekunden.

Tingsten blev ombedd att bilda en svensk lokalavdelning av CCF, tillsammans med Ture Nerman, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Det blev naturligtvis ingenting. Fyra sådana megaegon skulle aldrig klarat en så praktisk sak. I stället bildade Ture Nerman den svenska organisationen. Den gav ut tidskriften Kulturkontakt och inrymdes i Arbetarens redaktionslokaler. Tingsten hade vad jag vet aldrig någon kontakt med dem, mer än att han höll tal vid ett offentligt protestmöte mot Chrustjovs Sverigebesök som de arangerade. Annars inget.

CCF hade många internationella konferenser, stora och små. Bland annat en i Stockholm om fackliga rättigheter. Tingsten verkar inte ha deltagit. I själva verket var hans kontakt med CCF oerhört marginell, trots att han helt delade värderingarna, som t ex kritiken av McCarthyismen, av apartheid, av rasismen i USA:s Sydstater ochav Sovjetkommunismen.

Nilsson testar hypotesen att Tingstens tanke om "ideologiernas död" uppstod i ett slags symbios med CCF. Man kan nog tänka sig att han vässade sin idé med hjälp av de som var mer engagerade i CCF och på olika sätt diskuterade tanken, t ex Raymond Aron. Men det var naturligtvis inget CIA konspirerat fram. Det var ett fritt tankeutbyte mellan oberoende  forskare och intellektuella. Men Tingstens idé har rötter långt tillbaka i hans arbeten på 1940- och 30-talen. Så hypotesen håller inte. I min bok om Tingsten, som kommer om en månad, valde jag därför att inte nämna hypotesen. Den håller inte. Den är för spekulativ. Och egentligen inte särskilt intressant.

Så Tingstens koppling till CFF (och CIA) är enormt överdriven. Hade det varit en skam att varit mer inblandad? Inte alls. Historikern Tony Judt pekade länge på de intellektuella, ofta socialdemokrater, som fanns i nätverket som några värda respekt och beundran, många av dem oförtjänt bortglömda. De tog ställning — och hade rätt. Jag håller helt med honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s